På vilket sätt är ni lika?
Anna Maria: – Vi är båda ruskigt envisa, uthålliga och gillar att ha många bollar i luften.
Isabel: – Ja, det stämmer verkligen. Jag har svårt att bara göra en sak och därför passar det mig väldigt bra att ha forskningen i kombination med studier och undervisning.
På vilket sätt är ni olika?
Anna Maria: – Isabel är lugnare än vad jag är. Hon är lite av en filbunke och blir väldigt sällan uppstressad, medan jag går ”all in” och kan bli mer pressad i vissa situationer.
Isabel: – Mamma är mer social än jag och samtidigt mån om att vara omtyckt. Jag är inte lika angelägen om att anstränga mig i alla situationer. Dessutom är hon mycket piffigare klädd än jag, som mest går i träningskläder.
Ni har båda valt forskningsområden som berör hälsa – har du Isabel blivit inspirerad av din mamma?
Isabel: – Ja, det tror jag. Mamma disputerade när jag var tonåring så forskning har alltid varit närvarande i vår familj. Under min uppväxt var både mamma och pappa mycket träningsinriktade och jag blev tidigt intresserad av hälsa och kost. När jag var yngre ville jag förebygga sjukdomar i hela världen, men som äldre insåg jag att det kan bli lite svårt. Då är det mer tilltalande att kombinera rollerna som forskare och läkare och på det sättet bidra till förändring.
Era forskningsområden väcker mycket intresse – hur känns det?
Isabel: – Eftersom jag bland annat har forskat på kost- och levnadsvanor finns det ett enormt intresse från allmänheten, vilket inte minst visade sig när jag var ute på forskarturné för LU och Cancerfonden. Det är väldigt roligt att möta människor på det sättet. Eftersom jag är epidemiolog, känns det viktigt att belysa hur man ska tolka data och kritiskt granska alla de larmrapporter som finns i media.
Anna Maria: – Jag har gjort studier på styrketräning där fokus är hur man kan utveckla styrkan och minska skaderisken – det berör många och väcker engagemang. Jag tittar dels på vad som händer på cellnivå, men även hur träning påverkar kroppen för olika grupper av människor.
Hur ser du på att Isabel går i dina akademiska fotspår?
Anna Maria: – Det är kul att Isabel är nyfiken och att den akademiska sidan förs vidare. Forskning är så spännande – det handlar om att lösa gåtor och att hitta ny kunskap. Kanske är jag lite avundsjuk på att hon började så mycket tidigare än jag, som inte disputerade förrän jag var 47 år. Isabel har helt andra förutsättningar.
Ser ni några nackdelar med att vara forskare?
Anna Maria: – Som fysioterapeut kan det vara besvärligt att få forskningsanslag och eftersom jag undervisar mycket har jag också ibland svårt att hinna söka medel. Forskningsvärlden är osäker och självklart har jag funderat på det när Isabel valde forskarspåret – man måste vara av ett speciellt virke för att orka.
Isabel: – Jag har haft mycket positiva upplevelser genom hela min forskarkarriär, men jag och mamma har diskuterat mycket kring varför akademin tappar många kvinnor efter att de doktorerat. Jag är också i en situation med små barn och otrygg anställning och förstår varför så många kvinnor faller bort. Även om jag just nu har tillräckligt med forskningsanslag, känns det skönt att i framtiden kunna kombinera forskningen med en mer trygg anställning som läkare.
Ni jobbar båda inom Medicinska fakulteten – har ni varit rädda att medarbetare ska tänka i termer av nepotism?
Isabel: – Vi har ju länge varit i skilda bubblor vid olika institutioner och då har jag inte stött på någon som reflekterat över det. Det ändrade sig lite när mamma blev vicedekan och började jobba över institutionsgränserna. Eftersom vi har ett hyfsat ovanligt efternamn började folk koppla ihop oss, men eftersom mammas arbete blev väldigt uppskattat var det egentligen bara positivt.
Pratar ni mycket jobb när ni träffas?
Anna Maria: – Både och. Vi gillar båda att prata om statistik eftersom det är viktigt för många forskare och Isabel är väldigt bra på det. Jag tar också hjälp av henne ibland när det gäller engelska manus, eftersom hon är bättre på engelska än jag.
Isabel: – Mamma är bra på att läsa ansökningar och ibland drar vi även en och annan presentation för varandra. Eftersom vi undervisar båda två – jag i epidemiologi för doktorander och mamma på fysioterapeutprogrammet – blir det en hel del prat om undervisning och även diskussioner om handledning av studenter.
Blir övriga i familjen trötta på era diskussioner?
Anna Maria: – Ha, ha – nej det tror jag inte! Vi sitter inte på familjemiddagarna och pratar statistik, utan det blir ofta efter middagen eller när jag kommer för att passa barnbarnen.
Tröttnar ni aldrig på varandra?
Anna Maria: – Just nu har Isabel extra mycket omkring sig med studier, forskning, undervisning och små barn, så det gäller att inte belasta henne mer än nödvändigt. Men jag tycker att vi har hittat en bra balans.
Isabel: – Nä – faktiskt inte, tvärtom tycker jag att det känns bra att ha mamma inom samma bransch. Dessutom är hon en fenomenal barnvakt.
