På vilket sätt är ni lika?
Hanna: – Vi tycker båda att det är roligt med människor och har lätt för att läsa folk omkring oss. Samtidigt är vi också väldigt emotionellt lagda och gillar att träna.
Gunilla: – Båda gillar att leda verksamheter och är strukturerade och lösningsorienterade. Vi tycker det är roligt med utmaningar och vi vill gärna ha flera projekt på gång samtidigt.
På vilket sätt är ni olika?
Gunilla: – Jag är lite långsammare och mer eftertänksam, medan Hanna är snabb och impulsiv.
Ni har helt olika forskningsområden?
Hanna: – Ja, sedan åtta månader tillbaka är jag doktorand på Avdelningen för klinisk genetik, där jag även gjorde mitt examensarbete. Flera av mina projekt innefattar singelcellsekvensering – då vi tittar på genetiken i enskilda celler för att i ett längre perspektiv identifiera biomarkörer vid olika leukemier. Målet är att förbättra diagnostik och behandling. Det är verkligen superspännande och ju mer tid som går, desto roligare tycker jag forskningen blir.
Gunilla: – Jag forskar kring lungsjukdomar och hur man kan förbättra livskvaliteten för de som drabbas. I mer detalj försöker jag förstå bakomliggande cellulära mekanismer som ändrar lungans struktur vid sjukdom och därmed påverkar andningen och syresättning av vår kropp. Lungor är ett sådant vackert organ samtidigt som de funktionsmässigt är oerhört spännande. Det som också bidragit till mitt intresse för lungforskning, är att den kvinnliga sidan i vår familj har problem med astma. Då är det viktigt att motionera för att även hålla sina lungor ”in shape” och bibehålla deras elasticitet.
Hur ser du Gunilla på att Hanna går i dina ”akademiska fotspår”?
Gunilla: – Det är självklart väldigt kul att vi kan prata forskning och bolla olika saker tillsammans, men jag hade även varit glad om hon hade valt att göra något annat.
Har du Hanna blivit inspirerad av din mamma?
Hanna: – Jag är väldigt tekniskt intresserad och började min utbildning på LTH för att hitta min egen väg. Men nu har jag glidit över på medicin och på mammas område – så ja, jag har absolut blivit inspirerad av henne. Tycker att kombinationen medicin och teknik är perfekt för mig.
Gunilla – du är ju före detta dekan vid Medicinska fakulteten med en framgångsrik karriär som forskare. Hur påverkar det er relation på jobbet?
Gunilla: – Hanna sitter bokstavligt talat på våningen ovanför mig, men vi träffas aldrig på jobbet om det inte är brandövning. Jag tänker aktivt på att inte gå upp till henne, utan att istället ge henne utrymme att skapa sin egen värld och inte forcera saker. Det gör ju ingenting om något tar längre tid – kanske egentligen bara är bättre. Alla måste ta sig fram på sina egna meriter och om man inte presterar klarar man inte av att vara kvar inom akademin – så enkelt är det. Men man kan inte vara duktig från första dagen, utan behöver få möjlighet att både lyckas och misslyckas.
Hanna: – Det är inte så att jag får prestationsångest, utan tvärtom är jag mycket stolt över mamma. Hon är min förebild. Det är snarare en fördel att hon förstår och kan stötta och ge mig inblick i akademins kultur och koder som ibland kan vara svåra att förstå sig på.
Pratar ni mycket jobb när ni träffas?
Gunilla: – Vi träffas minst en gång i veckan och då pratar vi gärna jobb. Det finns så många delar – forskning, studenter, internationella möten och olika kulturer. Jag vill gärna dela med mig av mina erfarenheter, men sedan låta Hanna göra sina egna val. En av de roligaste sakerna i mitt jobb är doktoranderna – att se unga människor växa. Därför är det extra kul att se min dotter som är så nyfiken gå in i doktorandrollen.
Hanna: – Jag tror att många tycker att vi är lite nördiga – vi kan ju sitta och prata om celler i timmar. Vi försöker att hålla samtalen inom familjen så att folk inte ska reta sig för mycket på oss. Mitt arbete är ju väldigt teknikbaserat, med många detaljer som mamma inte har lika bra koll på. Så en del av våra samtal handlar också om den snabba teknikutvecklingen.
Ser ni några nackdelar med att vara forskare?
Gunilla: – Det är absolut stressen att få in pengar och att inte kunna genomföra projekt för att man saknar anslag. Det är som att driva ett litet företag där man har ansvar för många människors lön – det kan jag ligga vaken på nätterna och oroa mig för ibland. En annan nackdel är att det blir mer och mer administration på bekostnad av kärnverksamheten.
Hanna: – Just nu tycker jag att det är väldigt roligt att göra det jag gör och jag känner inte att jag måste bestämma mig nu för vad jag vill göra längre fram. Under tiden håller jag flera dörrar öppna så får vi se om det blir en karriär inom akademin, industrin eller något annat som dyker upp.
Tröttnar ni aldrig på varandra?
Gunilla: – Jo, det är klart och då behöver vi vara ifrån varandra ett tag. Samtidigt som vi är sociala och tycker om att umgås, har vi också ett behov av att vara ensamma.
Hanna: – Vi målar båda två och det är en sådan skön andningspaus. Men vi är inte långsinta, utan det blir lätt att man kollar – hallå vad har du för dig idag?
