Fredrik NG Andersson är docent i nationalekonomi på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Han var en av två inbjudna opponenter på rapporten Redogörelse för penningpolitiken 2017 under riksdagens finansutskotts öppna utfrågning av Riksbankens ledning. Under tjugo minuter på plats i riksdagens talarstol skildrade han den 3 maj skillnaderna mellan vad han beskrev som ett snävt kontra ett brett perspektiv på Riksbankens inflationsmål på två procent.

– Vi märker hur Riksbanken har tagit i så det knakar under senare år för att höja inflationen från en procent till två procent. Frågan är om det inte varit bättre, att acceptera att om inflationen är låg globalt, då kommer den även att vara låg i Sverige. En procents inflation är ingen katastrof och två procent är inte himmelriket, säger Fredrik NG Andersson.

Finansinspektionen bromsar, Riksbanken gasar

Det hela illustrerades med statistik över inflationen, BNP och sysselsättningsgrad för Sverige, Tyskland, USA och Storbritannien. Där har Sverige de i särklass finaste siffrorna i klassen. Sverige upplever idag en mycket stark konjunktur.

– Men samtidigt har vi även skenande hushållsskulder. De låg stabilt 2010–2014 då räntan var något högre, fram tills att Riksbanken började med sin expansiva penningpolitik. Då stack skulderna iväg igen. Hushållens skulder är nu ungefär tvåhundra procent av den disponibla inkomsten, om indirekta skulder i bostadsrättsföreningar också räknas.

Det är nästan dubbelt så högt som i USA och mer än dubbelt så högt som i Tyskland.

– Finansinspektionen bromsar, Riksbanken gasar. Riksbanken motverkar därmed Finansinspektionen som måste ta i ännu mer för att stoppa utvecklingen, säger Fredrik NG Andersson och menar att Finansinspektionen då riskerar att skapa nya problem när den försöker lösa skuldproblematiken.

Hundra kronor i handen, eller 97 på banken?

Riksbanken beskriver, liksom Andersson, den svenska konjunkturen som stark. Men banken bedömer att inflationen behöver fortsatt penningekonomiskt stöd och i sitt senaste beslut lämnade Riksbanken reporäntan oförändrad på −0,50 procent. Bedömningen är att den kan börja höjas först mot slutet av året.

– Inflationen är i nivå med inflationsmålet. Så ska vi ha ett väldigt snävt inflationsfokus så ligger vi helt rätt, säger Fredrik NG Andersson

Men han menar att om perspektivet istället breddas, från att bara handla om inflationsmålet, till samhället i stort, då är penningpolitiken inte lika god längre.

– Den är alltför expansiv. Vad händer när vi kommer till en lågkonjunktur? Vi har hört från Riksbankens direktion att man kan mycket väl göra penningpolitiken ännu mer expansiv. Men vad betyder det? Är det en reporänta på minus tre procent? säger han och ger ett tydligt exempel till de församlade riksdagsledamöterna:

– Tänk er själva att ni sparar hundra kronor till julklappar eller nästa års semesterresa. Det går ett år och så får ni bara behålla 97 kronor. Resten har banken – eller ytterst Riksbanken – tagit. Just nu skyddas konsumenten och hushållen från den negativa räntan, men går vi ner till minus två, tre så tror jag inte att det kommer ske. Kommer ni då ha förtroende för penningpolitiken eller det finansiella systemet om man börjar ta era pengar? Eller börjar ni då tömma bankerna på pengar och hellre ha en hundralapp i en sedel som du får behålla, än 97 kronor på bankkontot.

Välfärden borde vara huvudmålet

Fredrik NG Andersson varnar för konsekvenserna av att stimulera ekonomin i en högkonjunktur.

– Jag skulle önska att man hade en lite mer flexibel inflationsmålspolitik, där man sett lite mer till den samhällsekonomiska balansen, snarare än just siffran 2,0 procents konsumentinflation. Det handlar om att acceptera att man lever i en låginflationsmiljö. Inte bara i Sverige, utan globalt och det är svårt för en liten, öppen ekonomi som den svenska att avvika från den internationella inflationstakten.

Alternativet till den expansiva penningpolitiken behöver inte nödvändigtvis vara en helomvändning, utan en något mindre expansiv politik, enligt Fredrik NG Andersson.

– Man kanske inte behöver ha negativa räntor? Vad hade hänt om vi hade hållit igen lite? Då hade vi haft en lägre tillväxttakt. Men om vi tar bort en tredjedel av de senaste årens tillväxttakt, då är vi nere på samma takt som vår omvärld. Vi kanske skulle ha lägre sysselsättningsgrad, men troligen hade vi fortfarande haft rekordnivåer. Det är inte inflationen i sig som är intressant – det är välfärden som borde vara huvudmålet i vår politik.

Ta del av Fredrik NG Anderssons presentation som PDF (9 MB, öppnas i nytt fönster)