Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Plastavfall bryts ner till nanopartiklar

Plastsopor
Plastsopor. Foto: Inger Ekström.

Det finns stor risk att plastsopor i naturen ger upphov till partiklar i nanostorlek, så kallad nanoplast. Det framgår av en ny studie från Lunds universitet. Resultatet av studien är oroande, menar forskarna.

En stor majoritet av skräpet i haven är plast. Beräkningar har visat att tio procent av all plast som tillverkas globalt i slutändan hamnar i just haven. Detta plastavfall utsätts för såväl kemisk som mekanisk nedbrytning. Solens UV-ljus bidrar till nedbrytningen, men även havets vågor kan få plastsoporna att gnidas mot stenar i vattenbrynet och mot havets botten eller mot annat avfall i de guppande vågorna.

Frågan är om det finns någon risk att dessa plastsopor bryts ner så mycket att plastpartiklar i nanostorlek frigörs, så kallad nanoplast. Det pågår i forskarvärlden en debatt om huruvida nedbrytningen stannar vid lite större plastfragment, så kallad mikroplast, eller om processen faktiskt kan fortsätta mot ännu mindre partiklar. Forskare vid Lunds universitet har nu undersökt just detta. Under experimentella förhållanden har de utsatt plastmaterial för mekanisk nedbrytning.

Vi har kunnat visa att mekanisk påverkan på plaster genererar sönderfall av plasten ända ner till plastbitar i nanostorlek, säger Tommy Cedervall som är kemiforskare vid Lunds universitet.

Forskare i halvfigur samt plastsopor
Tommy Cedervall. Foto: Inger Ekström.

Deras studie knyter an till den pågående stora frågan om vad som händer med plast som hamnar i naturen och hur denna plast kan påverka djur och människor. Plastpartiklar i nanostorlek innebär några få miljondelar av en millimeter, det vill säga extremt små partiklar, så små att de bevisligen kan ta sig långt in i levande varelsers kroppar. I en tidigare studie från Lunds universitet kunde forskare förra året exempelvis visa att plastpartiklar i nanostorlek kan hamna i fiskars hjärnor och att detta orsakar hjärnskador som sannolikt leder till att fiskarna får rubbade beteenden. Den studien utfördes visserligen i laboratoriemiljö, men tyder på att nanoplast kan ge negativa konsekvenser.

Ett flertal andra studier från forskarvärlden har på senare tid satt fingret på den mer uppmärksammade mikroplasten och dess ökande spridning hos olika organismer samt de befarade konsekvenserna av detta. Det pågår för närvarande intensiva försök att nu även identifiera nanoplaster i naturen.

Det är angeläget att man börjar kartlägga vad som händer med sönderfallen plast i naturen, säger Tommy Cedervall.

Den aktuella studien publiceras nu i den vetenskapliga tidskriften Nanoscale Advances.

Lena Björk Blixt

Kontakt

För mer information, kontakta:

Tommy Cedervall, forskare

Kemiska institutionen, Lunds universitet

Tel 046 - 222 45 09, 070 - 147 33 55

tommy.cedervall@biochemistry.lu.se

Intresserad av forskning och samhälle?
Prenumerera på Apropå!

I nyhetsbrevet Apropå varvas senaste nytt från Lunds universitet med kommentarer till aktuella samhällshändelser från några av våra 5000 forskare.