Nu är det snart fem år sedan den lördagsmorgon då Ronald Kröger vaknade och trodde att han hade en förkylning eller influensa på gång. Det hindrade honom inte från att delta i städdagen i hans villaområde i norra Lund. Denna morgon skulle ogräset på gångar och lekplatser rensas och han anslöt sig och satte igång. Men han hade svårt med både balansen och talet och fick rätt snart ta en paus och linka hem igen.
– En granne kom sen och lämnade tillbaka kaffekopparna som jag hade lånat ut och såg då att någonting var ordentligt fel.
En av hans döttrar ringdes dit tillsammans med ambulansen och efter ett par timmar var stroken i hjärnstammens högra sida ett faktum.
– Den hade kommit under natten och drabbat den del av hjärnan som styr de basala kroppsfunktionerna, konstaterar Ronald Kröger.
Ett sammelsurium
Han minns den närmaste tiden efter stroken som ett sammelsurium av olika blanketter som skulle fyllas i, utprovande av hjälpmedel och andra praktiska ting som tog det mesta av den dyrbara resten av koncentration som han så väl behövde för att rädda sin forskning. Men samtidigt som han bara hade korta stunder av sammanhängande koncentration gick det fysiska återställandet snabbt i början. Talet kom tillbaka, förlamningen i ena armen och benet släppte och han var säker på att det skulle ta högst ett par månader innan han kunde ut och springa igen.
– Det kan jag fortfarande inte – och kommer nog aldrig att kunna, säger han och berättar att det som inte rättat till sig efter fem år oftast blir bestående. I hans fall är det vänstra benet som släpar efter.
Efter de första intensiva veckorna kom sedan en längre återhämtning. Det tog tid att få tillbaka de förmågor och funktioner – och inte minst orken, som Ronald Kröger behöver för sin aktiva forskning.
– Läkarna kallar det för hjärntrötthet. Och i ett sådant läge är man helt beroende av duktiga medarbetare som kan gå in för en och täcka upp. Jag hade särskilt två som räddade ett av mina projekt.
Med ett annat projekt gick det sämre. Det blev ständiga fördröjningar av tester och försök och förseningar av publiceringar som försvårat möjligheten för Ronald Kröger att få nya anslag.
– Forskningsfinansiärerna tar inte hänsyn till sjukdom. Man måste jobba hela tiden för att få pengar till fortsatt forskning. Det är tufft. Och som forskare lever man för sin forskning.
Livet tar slut
Ronald Kröger säger att han som biolog är särskilt medveten om att livet tar slut och att han vill hinna upptäcka och förklara så mycket han kan innan det inträffar.
– Mina forskningsresultat är viktiga även för studenterna som jag undervisar och de doktorander som börjat arbeta för mig. Det vore så fint om jag fick möjlighet att avsluta de projekt som är så nära en lösning.
Ronald Kröger har dock varit med och upptäckt och förklarat en hel del under sitt digra forskarliv. Till exempel hur det kommer sig att valar ser lika bra i luften som i vatten. Eller varför fiskar ser i färg vilket de egentligen inte borde kunna. Det är upptäckter som spelar roll för den optiska forskningen och är intressanta för utveckling av kameralinsen.
– Inte minst inom rymdforskningen och även då man borrar på djupet och vill undersöka hur det ser ut i borrhålen.
I början på 2000-talet fick också Ronald Kröger ett fint pris för sin avancerade form av optisk forskning på djurögon, så kallad optoelektronik. Det var det brittiska Rank-priset på över en halv miljon kronor som delades ut av Rank Prize Funds instiftat av den engelske lorden Rank.
Under det senaste decenniet har Ronald Krögers forskning handlat mycket om hundnosar. En nära sådan finns på Kevin, en golden retriever som sällan är långt ifrån sin husse. Kevin har funnits hos familjen Kröger i tolv år och en morgon då han hälsade genom att puffa på husse med sin kalla nos fick Ronald Kröger idén som ledde till att han bytte forskningsinriktning.
– Kan det vara så att hundnosen är kall för att känna värme?
Detta ville han ta reda på.
Startade Nosgruppen
2012 startade han Nosgruppen vid Biologiska institutionen och inom den finns flera forskningsspår. Gruppen gick bland annat vidare med fenomenet hur hunden känner och tål betydligt lägre temperaturer än vi människor och hur hundens känsliga nos kan spåra värme. En viktig hjälp i arbetet är värmekameran som mäter hudytans temperatur på avstånd. Ronald Kröger har även en inbyggd värmekamera i sin mobil och många bilder som visar var Kevins kropp är varm och kall (se foto). Han föreläser gärna om sin forskning på skolor och bibliotek och visar bilder. Kevin är oftast med och det är positiva möten med folk utanför den akademiska världen.
– Man lär sig också att uttrycka sig så att folk förstår. Inte minst när man har med barn att göra, säger han.
– Nu tar man död på alla arter av fladdermöss i Sydamerika, viket inte är bra eftersom det kan leda till artutrotning.
Han förklarar att vampyrfladdermössen har ett liknande sinne som hundar, men att det ännu inte är känt om de från luften kan upptäcka varma kroppar på marken.
– Om de kan det, kan man möjligtvis lura in vampyrfladdermössen i fällor, säger han.
Här finns viktig forskning att göra med paralleller till hundnosen.
Skilja mellan värmestrålning
En annan observation är att hundnosen verkar ha en sorts färgseende så att en hund kan skilja mellan värmestrålning från olika material. Forskningsfältet är alldeles nytt och här finns mycket att lära tror Ronald Kröger.
Ett halvår efter stroken tog han del av ett annat hundrön – en bit från sitt forskningsområde men nära sitt forskarhjärta.
– Det har visat sig att strokedrabbade som har hund har tjugo procent högre överlevnad efter ett år än de utan hund. Och Kevin har hjälpt mig över mycket annat också. Han tvingar mig till exempel att ta de pauser jag behöver genom att jag måste gå ut med honom.
Promenaderna runt om norra Lund lär fortsätta även om det såg lite kritiskt ut för ett par veckor sedan. Kevin slokade och fick gå till veterinären.
– Men nu har han piggnat på sig igen tack och lov, säger Ronald Kröger och klappar om sin vän, ibland även forskarpartner och forskningsobjekt.
