– Vanligaste faran är solsting – du kan inte komma undan solen, säger Maria Nilsson. Men också olyckor i arbetet. Min man John har fått ett gravtak över sig.
Smutsiga återvänder teamet klockan två till båten på Nilen där de bor. Sanden har då letat sig in överallt. Samtidigt som de tar hand om artefakterna, äter mat och kategoriserar bilder lever Maria Nilsson och John Ward också familjeliv med sina två barn Freja och Jonathan. Klockan tio är det dags att gå och lägga sig.
– Det är väl det enda jag kan längta lite efter i fält – en egen vrå för familjen – efter-som vi lever så kollektivt. Men jag skulle inte vilja ha det på ett annat sätt. Jag har en Silsila--familj och en här i Sverige, säger Maria Nilsson.
Har alltid velat bli arkeolog
Redan som liten visste Maria Nilsson att hon ville bli arkeolog. Idag driver hon och hennes man John Ward ett forskningsprojekt med 85 internationella forskare, studenter och volontärer samt cirka 30 lokala arbetare i Gebel el Silsila i Egypten. Det internationella forskningsteamet har gjort flera unika fynd som uppmärksammats av media både internationellt och nationellt. Nu har Maria Nilsson blivit tilldelad Rausingpriset.
Sedan 2012 har forskningsteamet gjort utgrävningar i stenbrottet Gebel el -Silsila med över 10 000 års mänsklig aktivitet, och som ligger vid Nilen 85 mil söder om Kairo. På plats samtidigt består teamet oftast av cirka 30–40 personer. Bland forskarna finns både generella arkeologer och specialister.
Stenbrottsområdet är modern till alla sandstenstempel i Egypten. På det 30 kvadratkilometer stora området finns 104 olika stenbrott, som vart och ett gett sten till ett specifikt tempel. De grovt huggna stenarna fraktades sedan längs Nilen till bland annat tempelbyggena i Luxor och södra Egypten.
Hittade orörd faraonsk grav
Teamet har gjort flera fynd utöver det vanliga, däribland en faraonsk gravkammare – i en vattengrav.
– Vattengraven är ett av våra mest fantastiska fynd. Den var orörd och under vatten, men den har fungerat som en stor tvättmaskin där allting tumlats runt. Allt finns kvar och det rör sig om mer än hundra individer, berättar Maria Nilsson. Detta är ovanligt, eftersom många av skatterna i Egypten blivit plundrade.
Vattengraven ligger fem meter under marken och består av två kammare. Teamet hissade upp ben och artefakter för att de sedan skulle torkas, dokumenteras och kategoriseras. Det är som ett enda stort pussel. Benen har nu torkats i ett år, men den osteologiska analysen påbörjas inte i full skala förrän nästa säsong.
– En osteolog har delat upp benen, men inga analyser har färdigställts annat än antalet individer, en del om könsfördelning och åldersspann, säger Maria Nilsson.
Det man kan sluta sig till utifrån mängden ben från kvinnor och barn är att det har varit ett komplett samhälle med familjer som bott där. Benen visar också att det har funnits en medelklass med tillgång till läkarvård och bra mat.
– Alla artefakter vi hittade i graven – amuletter, skarabéer, pärlor och sigill – var så vackra. De är skickligt gjorda i vackra material som karneol och granit, berättar Maria Nilsson.
Teamet har hittat golvet nästan överallt i de båda kamrarna, bortsett från i den södra delen. Där finns ett jättetungt stenblock. Kanske är det en dörr till en tredje kammare.
Utforskar heliga inskriptioner
– Mitt forskningsämne är pseudoskrift och jag har fokus på grekisk-romerska så kallade stenbrottsmärken, heliga symboler och inskriptioner från ca 305 f Kr – ca 50 e Kr, säger Maria Nilsson. De stora projekten som vi fått pengar till av Vetenskaps-rådet och Riksbanken utforskar dessa.
I Gebel el Silsila har teamet funnit både internationella symboler, som timglas och typiskt egyptiska symboler, som ett ”situlae-kärl”, en symbol för gudinnan Isis. I vissa fall blandas symboler från olika kulturer. Det kan till exempel vara romerska kläder på en egyptisk Gud. Det går att utläsa samhällsklasser – romarna var ledare, egyptierna var grovarbetarna, sedan fanns det specialister som kom från olika länder – romare, greker, egyptier och nubier. Stenbrottsmärkena är bland annat gjorda för att romarna var väldigt vidskepliga och bad gudarna om hjälp.
Just nu är Maria Nilsson hemma i Sverige. Här skriver hon artiklar och rapporter. Ansökningar om medel för kommande fältsäsong håller hon på med hela tiden. Det ser ut att ha gått bra hittills och intrycket man får av Maria Nilsson är att hon är envis, orädd och framförallt passionerat intresserad av det hon forskar på.
– Man måste verkligen brinna för det man gör för att ro i land ett projekt i den här storleken, säger Maria Nilsson. Man måste också inse att man inte kan göra allt själv, utan kunna dela med sig och släppa kontrollen.
