Dagens vandring går genom Botaniska trädgården, Torgny Roxå med ryggsäck och anorak och LUM med penna och block. Regnet hänger i luften och det mörknar långsamt under promenadintervjun.
Sedan många år tillbaka arbetar Torgny Roxå med högskolepedagogisk utveckling på LTH. Men den 10 mars, dagen före Sveriges första dödsfall i corona, är han på semester med sin fru Eva Bartonek i Jämtlandsfjällen. De har just tagit sig uppför en lång backe på turskidor efter att ha lämnat Storulvåns fjällstation mot Sylarna. Tack och lov är det inte fjällvandring med ryggsäck och tält som Torgny Roxå och hans fru vanligtvis gör.
– Då hade vi varit ensamma och då hade det varit kört, säger han.
Inget ljus i tunneln
För när de når toppen är de varma och stannar för att lätta på klädseln. Att gå på tur med skidor är nytt för paret som därför valt att vara med i en grupp med guide. På krönet stannar gruppen och tränger ihop sig för att ta ett foto. Det sista Torgny Roxå minns är att han pratar glatt om hur god mat de ska få på kvällen.
– Sen blir det bara svart. Inga förnimmelser, inget ljus i tunneln. Jag är bara borta – döden är inget, säger han.
Rekordsnabb leverans av hjärtstartare
Han ligger orörlig, andas inte och hjärtat har slutat slå. Guiderna på plats är två killar i tjugoårsåldern. De har nyligen gått en hjärt- och lungräddningskurs och de gör allt rätt. Samtidigt som en av dem sätter igång med hjärtlungräddning larmar den andra ambulanshelikopter, fjällräddningen och fjällstationen som ju bara är liten bit bort.
– Under tio minuter turas de om att hålla mig vid liv. Det var tur för mig att de var hur vältränade som helst – det är jobbigt att hålla på så länge.
En person nere på fjällstationen slänger sig iväg på skoter, utan att ta på sig ytterkläderna, med hjärtstartaren i högsta hugg. I tio evighetslånga minuter står Torgny Roxås hjärta stilla.
– För mig var detta ett fysiskt trauma. För min fru blev det ett psykologiskt trauma, säger han.
Skotern med hjärtstartaren kommer fram och de börjar defibrileringen. Plötsligt hörs ett ljud från honom
– Förmodligen drog jag efter andan. ”Det där lät bra” ska en kvinna i gruppen som också råkade vara sjuksköterska, ha sagt till min fru.
Glimtar av medvetande
Torgny Roxå upplever glimtar av medvetande, då han känner sig som en fisk på land som kippar efter andan. Hjärtstopp gör att hjärtat slutar pumpa och kroppens organ inte får det syre som behövs. För hjärnan är varje minut utan syre en katastrof, så att guiderna håller igång cirkulationen med hjärt- och lungräddning är avgörande. Efter ytterligare tio minuter är fjällräddningen på plats med syrgasmask, som han får andas i. Till slut landar helikoptern på berget.
Oddsen var ohyggligt dåliga från början – men helikoptern var ledig, vädret var fint. Det är fantastiskt att allt stämde.
Torgny Roxås första tydliga minne efter hjärtstoppet är att en läkare på sjukhuset i Östersund visar en bild av hans hjärta på en skärm. Det är fullt av förträngningar i blodkärlen runt hjärtat.
– Mitt hjärta kunde ha stannat när som helst. Till exempel när jag var ute och tränade inför resan ensam med min ryggsäck varje dag i Lund.
Tillbaka på jobbet – men inte arbetsplatsen
Tajmingen med corona gjorde att Torgny Roxå, efter en bypass-operation i Umeå och rehabilitering, inte kom tillbaka till arbetsplatsen på LTH. Han och hans fru, som är redaktör på Vetenskap och hälsa, arbetar sedan dess hemifrån och har fått följa restriktionerna noga. Trots att han knappt har kunnat träffa vänner och kollegor har han känt ett stort stöd från dem. Många har hört av sig och han har blivit positivt överraskad och påmind om de gemenskaper han är en del av.
– Något som kan göra livet tungt är när man tappar blicken för de stöttor man har runt sig. Jag har fått en ny blick för vilka stöttor jag har i livet, säger han och tillägger att de största stödet har hustrun Eva och hans två vuxna döttrar stått för.
Han tar nu lite lättare på livet och arbetet och menar att han hittat tillbaka till kreativiteten som han upplevde när han började arbeta som högskolepedagogisk utvecklare för 33 år sedan.
– Då flödade kreativiteten. Vi stöttade individer och hittade på alla möjliga sätt att utveckla undervisningen.
Hittade tillbaka till kreativiteten
Men efter han doktorerat i högskolepedagogisk utveckling tycker han att det blev mindre lekfullhet i hans attityd till arbetet. Forskningskostymen bidrog med en tyngd som ibland hämmade.
– Nu har jag blivit friare i tanken igen och litar mer på min intuition, som jag tror var min styrka från början.
Torgny Roxå stortrivs fortfarande på LTH, som han tycker präglas av action och ett fokus på lösningar. Men han funderar ändå på att gå ner i arbetstid för att kunna få mer tid till återhämtning. Efter hjärtstoppet har han också lyckats sänka sitt höga blodtryck.
– Jag har dragit ner på sötsaker, trots att jag älskar sött. Inte en enda coca-cola har jag druckit sen i mars…
Kul att jobba
Men arbetslusten är fortfarande stor och han tycker att han på senare år fått kvitto på att saker som de har genomfört genom åren vid Genombrottet, LTHs pedagogiska stöd- och utvecklingsenhet, har fungerat.
– Vi vet att studenterna tycker att undervisningen blir bättre för varje år, för vi mäter det. Det gör mig extra motiverad!
Sedan 2003 har kursutvärderingarna på LTH jämförts med varandra och utvecklats linjärt. Undantaget är en dipp i år då mycket undervisning bedrivits digitalt. Torgny Roxå tror också att LTH:s belöningssystem Excellent Teaching Practitioner är en av de viktigaste sakerna som han varit med om att införa.
– En duktig lärare kan efter pedagogisk fortbildning och kollegial bedömning erövra ett ETP-diplom. Det ger anseende, ett lönepåslag och extra pengar till institutionen. Det har ändrat hur man ser på och pratar om undervisning.
Ser sig som gränsgångare
Han ser sig själv som en gränsgångare, som började med litteraturvetenskap och fortsatte på LTH och med högskolepedagogik. Han är också forskaren som brinner för undervisning.
– Det är mycket roligare att vara utvecklare än forskare. Men jag forskar fortfarande ibland, när organisationen behöver svar på frågor.
Nio månader efter hjärtstoppet känner Torgny Roxå sig helt frisk. Han är inte rädd för att samma sak ska hända igen.
– Jag litar ju på vetenskapen och statistiken ser bra ut. För de på sjukhuset var bypass-operationen rutin – som att byta olja på en bil.
Operationen innebar att friska blodkärl togs ifrån vaden och lades som en ringled runt hjärtat. Nu strömmar blodet precis som det ska. Men insikten om att vad som helst kan hända i livet har fått ett helt nytt fäste i honom. Den sitter i kroppen och är inte en abstrakt tanke längre.
– Men jag lever inte i skuggan av döden, det blir ju livsångest. Döden i sig har inget värde – men den är en kontrast som gör min tillvaro mustigare, varmare och med mer textur.
