Bakgrund
Med en snabbt växande äldre populationsgrupp kommer även andelen med kognitiva störningar, som demens, att växa. Det är således nödvändigt med forskning på kognition och åldrande. Denna avhandling, genom fyra delarbeten, redogör för testledareffekter vid kognitionsmätningar och hur yngre födelsekohorter (generationer) presterar bättre än äldre på kognitionstester. Den kommer även förklara prevalens (förekomsten), incidens (uppkomsten) och tillbakagången (förbättringen) av lindrig kognitiv störning (som anses vara ett förstadium till demens).

Arbete I och II testledareffekter och kohorteffekter.Kognitiva tester, vilka används för att mäta kognitiva störningar, är känsliga för mätproblem och kan orsaka att det kognitiva utfallet (t ex. kognitivt testresultat) inte överensstämmer med verkligheten (t ex. deltagarens kognitiva nivå). Testledareffekter och kohorteffekter är exempel på faktorer som kan orsaka mätproblem vid kognitiv testning. Testledareffekter innebär att personen som administrerar testerna kan påverka hur deltagaren eller patienten presterar på ett kognitivt test (med positivt eller negativt utfall). I stora befolkningsstudier används ofta multipla testledare, vilket kraftigt ökar risken för oönskad variation i deltagarnas testresultat. Kohorteffekter eller födelsekohorteffekter innebär generellt en påverkan på ett utfall och i detta specifika fall testresultatet på ett kognitionsinstrument utifrån när provtagaren är född. Forskningen har visat att yngre födelsekohorter presterar bättre på kognitionstester, i genomsnitt, än äldre födelsekohorter. Oftast förklaras denna skillnad med att yngre födelsekohorter har högre utbildningsnivå jämfört med äldre kohorter. Det är därför viktigt att ta hänsyn till när deltagaren är född vid åldersjämförelser i kognitionsnivå.
Frågeställningar
Arbete I: Att utforska om variationen i deltagarnas kognitiva testresultat berodde på vilken testledare deltagarna hade träffat.Arbete II: Att utforska kohortskillnader i deltagarnas kognitiva testresultat och om utbildningsnivån kunde förklara potentiella skillnader.

Urval från Populationen
För att besvara frågeställningarna i samtliga arbeten använde vi data från befolkningsstudien Gott Åldrande i Skåne (GÅS). Deltagare mellan 60 och 100 år var slumpmässigt utvalda från folkbokföringsregistret och kom till en av våra fyra mottagningar runt om Skåne. Deltagarna undersöktes av en läkare, en sjuksköterska och en psykologisk testledare och fick besvara frågor om livsstil och hälsa genom frågeformulär.
Metod och resultat arbete I och II
I arbete I (antal deltagare=6686) jämförde vi deltagarnas testresultat från 21 testledare i en flernivås-regressionsanalys. Vi kontrollerade för en rad faktorer som påverkar prestationen på kognitiva tester, såsom deltagarnas utbildning, ålder och testversion. Resultaten från analyserna visade en signifikant variation i deltagarnas testresultat (p<0.01), beroende av vilken testledare deltagaren hade träffat. Denna variation, som var mellan 1.4%-3.5%, förekom för kognitiva tester som mätte följande kognitiva funktioner: episodiskt minne, processhastighet och spatial förmåga. I

arbete II (antal 60 åringar =736, födda: 1942–43, 1948–49 eller 1954–55, antal 81 åringar= 431, födda 1920–21, 1926–27 eller 1932–33) jämförde vi deltagarnas testresultat, vilka var i samma ålder när de undersöktes (60 eller 81), men födda olika år, på kognitionstester som mätte en rad olika kognitiva funktioner. Resultaten från analyserna visade att de yngre kohorterna presterade bättre på kognitionstester som mätte processhastighet, episodiskt minne, semantiskt minne och exekutiv förmåga. Utbildningsnivån kunde inte förklara kohortskillnaderna i testresultaten.

Arbete III och IV lindrig kognitiv störningLindrig kognitiv störning (Eng. Mild Cognitive Impairment: MCI) är ett diagnostiskt begrepp som innebär att individen har en lätt kognitiv störning, men att störningen inte påverkar utförandet av vardagliga funktioner, såsom att handla mat eller klä på sig. MCI beskrivs som ett förstadium till demens. Prevalens, incidens och antal som har en tillbakagång av MCI (som inte längre anses möta MCI klassificeringen vid uppföljningen) varierar beroende på hur man definierar MCI. Just nu råder det ingen specifik konsensus kring vilka kriterier som ska ingå i MCI definitionen. De rådande prevalens- och incidenstalen i befolkningsstudier för individer över 60 år ligger på 18.9% och 47.9 per 1000 person-år (Petersen et al., 2014; Ward et al., 2012). En nyutkommen meta-analys (Petersen et al., 2018) rapporterade att drygt en fjärdedel (26.4%) av deltagarna, som anses ha MCI, i befolkningsstudier inte längre möter MCI kriterierna vid uppföljningsundersökningen. Anmärkningsvärt nog så varierar dessa siffror med skillnader utifrån studiernas design, populationsurvalet och MCI definitionen. Om MCI ska vara användbart som ett diagnostiskt verktyg, för att identifiera individer som kommer att utveckla demens, bör inte en stor andel visa på tillbakagång av MCI. För att kunna predicera vilka individer med MCI som har en god förutsättning att bli kognitivt bättre, bör forskningen fokusera på vilka faktorer som är associerade med tillbakagång. För tillfället är denna forskning knapphändig.
Frågeställning
Arbete III: Att rapportera prevalens och incidens av MCI, stratifierat för ålder, kön och subtyper, samt utforska om MCI estimaten varierade vid olika tillämpningar av MCI kriteriet för objektivt nedsatt kognition.Arbete IV: Att rapportera tillbakagång av MCI efter 6år och undersöka de associerande faktorerna.
Metod och resultat arbete III och IV
I både arbete III och IV användes den expanderade Mayo Clinic definitionen av MCI: 1) subjektivt eller objektivt rapporterad misstanke om nedsatt kognition. 2) ingen nedsatt förmåga i vardagliga aktiviteter. 3) minst ett nedsatt testresultat på följande kognitiva mått: episodiskt minne, processhastighet, spatial förmåga och verbalt flöde. 4) ingen demens (Petersen et al., 2014).
I arbete III (antal deltagare för prevalens=3924, antal deltagare för incidens=1540) rapporterades prevalens och incidens av MCI, uppdelat utifrån subtyper av MCI, kön och ålder. Vi använde två olika kriterier för MCI: ett lindrigt och ett strikt. För att klassificeras som lindrigt MCI skulle deltagaren ha minst ett nedsatt testresultat på något av de kognitiva testerna och för det strikta kriteriet skulle deltagaren ha minst två i samma kognitiv domän. Vi följde friska deltagare (utan MCI) från deras första undersökning i ca 6år. Prevalensen för det lindriga kriteriet för MCI var 21.4% respektive 6.6% för det strikta kriteriet. De rapporterade incidenstalen var 22.6 och 8.87 per 1000 person-år för det lindriga kriteriet respektive det strikta kriteriet. Det fanns inga könsskillnader i prevalens eller incidens, men däremot en åldersskillnad i prevalens, där de yngsta och äldsta hade lägst respektive högst prevalens.

I arbete IV (antal deltagare = 331) undersöktes antalet med tillbakagång av MCI och vilka faktorer som var associerade med tillbakagång vid 6-årsuppföljningen. 58% av de deltagare som klassificerades som MCI vid första undersökningen ansågs friska, dvs. mötte inte kriterierna för MCI, vid 6-årsuppföljningen. Den logistiska regressionsmodellen upptäckte att lägre ålder (p<0.05), bättre global kognitiv förmåga (p<0.02), god koncentration (p<0.05) och nedsatt kognitiv förmåga i endast en kognitiv domän (p<0.001) (jämfört med flera kognitiva domäner) kunde predicera tillbakagång av MCI.

Sammanfattning och slutsats av samtliga arbeten
Sammantaget har den här avhandlingen fört fram bevis för testledareffekter och kohorteffekter på olika kognitiva testresultat. Den framhåller även att lindrig kognitiv störning, i ett urval av den äldre befolkningen, är relativt vanligt och att prevalens och incidens varierar med ålder och med MCI kriteriet man applicerar. Vidare har det presenterats att över hälften av deltagarna med MCI vid första undersökningen inte längre ansågs möta MCI kriterierna vid 6-årsundersökningen. Denna avhandling visar på en betydelse av metodologiska aspekter vid utformandet och insamlandet av kognitiva data i den äldre befolkningen. Metodologiska beslut avseende på vilket sätt, var (hemma eller på mottagningen), vem (vilken testledare) och vilka ålderskohorter som ska undersökas kan påverka det kognitiva utfallet. Avhandlingen påvisar också att begreppet MCI måste förtydligas och definitionen preciseras, för att vara ett användbart diagnostiskt verktyg att predicera framtida demens med, i synnerhet vid applicerandet i befolkningsstudier.