Försoning är ett centralt tema i den kristna kyrkan. Denna studie indikerar en diskrepans mellan den teologiska förståelsen av försoning och den praxis som utövas under och efter en konflikt orsakad av olika uppfattningar om församlingens kultur eller identitet, särskilt i relation till vitaliseringsrörelser – förnyelse.
I denna studie har etthundra konflikter eller potentiella konflikter som uppstått på fem orter i södra Sverige under åren 1970–2015 undersökts. De har beskrivits i intervjuer som har sammanfogats till berättelser. Analysen av dessa och annat empiriskt material från de fem orterna visar att en snabb polarisering inte sällan har uppstått för eller emot vitaliseringsrörelserna. Inte mycket tid för reflexion och dialog har getts. Nya rörelser och församlingar har kategoriserats utan nyanser, och de har fått etiketter som senare måste revideras. Den förbistring som har uppstått har inte sällan visat sig genom tre attityder eller ambitioner från församlingar mot avvikande beteende: att försvara lära, ordning och renommé. Dessa ambitioner förefaller oftast ha varit baserade på ett ideal som i avhandlingen benämns lag och rätt. Resultatet när detta ideal dominerar jämförs med de mindre negativa konsekvenserna då det balanseras mot idealet nåd, trofasthet och omsorg.
Vikten av de relationella nätverkens struktur för att kunna hantera konflikter orsakade av vitaliseringsrörelser belyses i studien. För analys av relationerna mellan pastorer, präster och ledare för vitaliseringsrörelser används det sociologiska konceptet mäklarskap som tillhandhåller fem olika mäklartyper. Termen relationell ekumenik diskuteras utifrån perspektiven personliga respektive formella relationer.
Slutligen framgår av avhandlingen att ansvaret för att upprätta och bevara den kristna enheten är oklart, vilket har medfört att åtgärder för att motverka söndring har satts in alltför sent samt att försoning av gamla konflikter med dess sorger inte uppnåtts. Möjligheter att hantera detta genom delegation av det lokala ansvaret för enheten från biskopar/samfundsledare till lokala enhetsdiakoner föreslås.