Kanske är det flykten från före detta Jugoslavien som har påverkat hur hon ser på livet, säger synkrotron- och neutronforskaren som 2018 bytte bana och idag är näringslivskoordinator på MAX IV.

– Jag pratar om kriget ofta. Det finns ett före och ett efter, säger hon.

1993, endast tretton år gammal, tvingades hon fly från staden Mostar, med sin mamma, pappa och två år äldre bror. Kriget bröt ut 1992, i samband med upplösningen av Jugoslavien. Flygbomberna och granaterna som regnade ner från kullarna blev till en ny vardag. Det var hål i alla husväggar.

– I början sprang vi ner i källaren under bombningarna. Men senare var vi ute och lekte tills vi hörde de första explosionerna.

Nästan på dagen när Selma Maric fyller tretton förändras allt. I maj 1993 blir gatan hon bor på ett ingenmansland. Lägenheten beskjuts av krypskyttar. Religiös tillhörighet kan vara skillnaden mellan liv och död. I en vecka tvingas familjen ta skydd i badrummet. Hennes mamma får krypa till köket för att kunna baka bröd på mjöl och vatten. Ugnen kan bara öppnas i liggande ställning. Till slut tvingas familjen lämna lägenheten när soldater bryter sig in för att ta med dem till koncentrationslägret. Hennes mamma räddar dem genom att ljuga och säga att de är katoliker.

– Vi fick lämna allt – våra pass, kläder och pengar – vi kunde inte komma åt våra saker på grund av krypskyttarna.

Från Mostar går flykten vidare till Kroatien. Där­ifrån vill de resa till Skandinavien, via Östeuropa. Selmas mamma försöker sälja sina ringar för att kunna betala resan. Hennes pappa tar ett lån. Men pengarna räcker ändå inte.

– Jag glömmer aldrig hur min pappa sade till busschauffören som skulle smuggla oss vidare till Polen att han skulle sätta eld på sig själv om vi inte fick åka med. Det var så hemskt, säger hon, och blir illa berörd av minnet, även om hon annars under samtalet har lätt till skratt.

Slump att det blev Sverige

Bussresan är den enda gången i livet då Selma Maric varit riktigt hungrig. Att de kom till Sverige var en slump. När bussen anlände till Swinoujscie i Polen hade färjan till Danmark just gått.

– Vi fick asyl snabbt, berättar hon. Månaden efter vi kom stängdes gränsen till Sverige…

Familjen fick bo i olika flyktingförläggningar i Stockholmsområdet. Tiden präglades av väntan och leda. På TV såg hon hur bron i Mostar sprängdes.

– Som flykting är du i limbo. Du väntar: på besked om att få stanna, på lägenhet, på utbildning.

Hennes första ord på svenska var: kan jag få en kopp kaffe? Frasen lärde hon sig från en kassettspelare familjen hade köpt. Den bandade kursen var anpassad för turister.

Efter några månader fick familjen äntligen sin första lägenhet, i Skarpnäck i Stockholm, och ett litet nybörjarlån.

– Vi i åkte till Ikea och köpte fyra av varje: fyra sängar, fyra gafflar, fyra knivar. Vi fick börja om från början och köpte det billigaste av allt. Pappa var så stolt när han hade betalat tillbaka lånet.

Slutade prata

Selma Maric började i sjuan, efter att ha missat flera år i skolan på grund av kriget. Då slutade hon att prata, fastän hon kunde svenska.

– Det var jättetufft. Mina klasskamrater kände redan varandra. De hade nya, fina kläder. Jag pratade annorlunda, och min bror och jag delade på en vinterjacka – samma jacka som hela familjen delade på när vi bodde på flyktingförläggningen. Det var så många koder som jag inte förstod.

Skolarbetet, pianolektionerna, och bästa vännen från Mostar som bodde på samma i gata i Skarpnäck blev ljuspunkter i tillvaron.

När Selma började naturprogrammet på gymnasiet vände det. Hon var en av tre tjejer i klassen.

– Jag bestämde mig: jag vill inte vara tyst längre, jag är inte någon som inte pratar! Det blev viktigt att visa vem jag var.

När hon var tjugo flyttade hon hemifrån, före sin äldre bror, och trots sina föräldrars initiala motvilja.

– Så gjorde man inte inom vår kultur, man skulle gifta sig och få barn. Inte flytta till en egen lägenhet. Men jag accepterade inte att mina föräldrar behandlade mig och min bror olika. Och de lyssnade på mig.

Selma började plugga kemiteknik på KTH. Hon ville bli civilingenjör som sin pappa. Att hon började forska var en ren slump: en kurs i enzymatisk syntes väckte intresset för att lära sig mer om hur proteiner fungerar. Examensarbetet blev till ett forskningsprojekt i biokemi.

– Jag bestämde att jag skulle till Australien för att lära mig mer om infektionssjukdomar. Jag ville bota malaria, berättar hon.

I Australien lades grunden till det som skulle bli hennes första forskningsartikel, som handlar om hur funktionen hos proteiner från malaria-parasiten påverkas av olika metalljoner.

Efter examen tog det lång tid att få jobb. Det var tufft eftersom hennes svenska kurskamrater snabbt blev anställda. Till slut fick hon jobb som kemist och teknisk chef på Proctor and Gamble.

Men helst ville hon forska.

– Framför allt ville jag arbeta med proteinstrukturer. Varför ser proteinet ut som det gör? Hur binder till exempel läkemedel till protein?

Fick doktorandtjänst

Till slut fick hon en doktorandtjänst vid Niels Bohr-institutet vid Köpenhamns universitet. En och en halv månad senare befann hon sig vid de stora neutron- och röntgenanläggningarna, Institut Laue Langevin, ILL, och European Synchrotron Radiation Facility, ESRF, i Grenoble, där hon fick göra experiment med neutron- och röntgenverktyg.

– Det var en häftig känsla! Det var stora verktyg och stora labb. Innan jag påbörjade mina doktorandstudier visste jag ingenting om ESS, ESRF eller MAX IV.

Efter sin avhandling, där hon utvecklade en metod för att studera membranproteiner med hjälp av neutronspridning, åter­vände Selma till Stockholm för en post-doc på Karolinska Institutet inom läkemedelsdesign och röntgenkristallografi. Men bara ett år senare slutade hon för att istället påbörja neutron- och synkrotronforskning vid Malmö universitet om hur fetter lagras i artärerna.

– Jag har inte tagit en klassisk väg, där man först doktorerar, reser till USA och sedan startar en forskargrupp. Jag har aldrig värjt mig mot att avsluta saker om något annat dyker upp. Jag har bara ett liv och jag måste göra det som är mest intressant och spännande.

Selma Maric återkommer ofta till en vilja att stå upp för sig själv och andra, och att göra samhällsnytta. Engagemanget går som en röd tråd genom hennes liv, från tonåringen som hjälpte till med myndighetskontakter i det nya Sverige och protesterade mot orättvisor, till forskaren som ville utrota malaria, och nu i rollen som brobyggare mellan akademin och industri.

– När jag var yngre ville jag rädda världen. Hitta nya läkemedel och utrota sjukdomar. Jag brukade tycka att om man inte var med och förbättrade var man en del av problemet.

2015, när hundratusentals syrier flydde till EU och Sverige, engagerade hon sig för att erbjuda praktikplatser till syriska kemister på Malmö universitet. Inte en enda praktikant kom.

– Det kanske är annorlunda nu, men jag upplevde det som att de asylsökande inte fick rätt hjälp att ta sig ut i arbetslivet.

Hennes föräldrar var 39 och 43 år när de kom till Sverige. De har lyckats skapa framgångsrika karriärer här, men har inte så många svenska vänner.

– Jag känner mig ofta kluven. Mitt gamla land finns inte kvar idag. Det är ett stort uppbrott att fly – och det är svårt att komma in i det svenska samhället.

Från forskare till näringslivskoordinator

Idag har viljan att bidra antagit en ny form. Efter tre år som post-doc vid Malmö universitet arbetar hon som näringslivskoordinator på MAX IV. Ett arbete som handlar om att bygga broar mellan forskningsanläggningen MAX IV, akademin och industrin.

Att lämna forskningen var dock allt annat än självklart, även om hon redan hade gått från att studera hur proteiner fungerar för att bota sjukdomar till att utveckla nya forskningsmetoder. Metoder som idag används på flera internationella forskningsanläggningar.

– Trots att jag ville arbeta på MAX IV var det en identitetskris att lämna forskningen. Helt plötsligt kunde jag inte luta mig mot min roll som forskare. Det var jobbigt i början, men sedan insåg jag att min nya tjänst var mycket mer än vad jag hade förväntat mig.

Hon forskar fortfarande lite grann och arbetar samtidigt med projekt som ska öppna upp anläggningarna för industrin.

– Då är det en stor fördel att jag själv har arbetat med verktygen och jag kan göra mer skillnad än en enskild forskare. Det är det som driver mig; att hjälpa flera. Jag kan bidra till att det anställs fler forskare, och söka pengar till att utveckla nya metoder och verktyg.

Att arbeta inom akademin är allt annat än lätt tillägger hon.

– Jag är glad över att jag har forskat. Det är extremt kreativt att få starta saker som kan leda till så mycket. Men som ung forskare är du väldigt utsatt. Det är dåligt betalt, svårt att få jobb, och du lever med en stor osäkerhet. I många fall måste du söka pengar till din egen lön.

Hon tänker inte så mycket på framtiden och nästa steg i karriären.

– Jag är ganska nöjd med vad jag har gjort hittills, inom membranprotein, lipidforskning och metodutveckling. Men jag vill fortfarande göra saker bättre! Hjälpa fler, utbilda fler! Göra mer nytta helt enkelt.