Det behövs en uppmjukning av fakultetsindelningen och ett nytt grepp kring rekrytering och anställningsförfarande anser forskarna.
Heiner Linkes ursprungsland är Tyskland och han läste teknisk fysik i München. Efter disputation i Lund och postdoc i Australien, begav han sig vidare till USA och forskade och undervisade vid University of Oregon i åtta år. Sedan 2009 är han här igen och leder nu Centret för nanovetenskap, Nano-Lund, som byggdes upp av Lars Samuelson.
Marianne Gullberg är lingvist och doktorerade också i Lund. Hon har många år bakom sig vid Max Planck-institutet för psykolingvistik i holländska Nijmegen, och erfarenhet av arbete i Tyskland och Frankrike. Hon blev professor i Paris och erbjöds en tjänst vid Sorbonne – men valde Lund och en professur i psykolingvistik och föreståndar-tjänsten vid Humanistlaboratoriet.
Varken Marianne Gullbergs eller Heiner Linkes karriär är typisk för en lundaforskare och ännu mindre för en ledare – akademisk eller annan – vid Lunds universitet. Det beklagar Heiner Linke.
– En stor del av lärarna på Lunds universitet har läst i princip hela sin utbildning här. På NanoLund har vi bra mångfald bland doktorander och postdocs, men ju högre upp i befattningar inom LU desto mer ”hemmaodlat” blir det, menar han.
I nästa rektorsutlysning hade Heiner Linke gärna sett att erfarenheter av ledningsuppdrag från andra internationella universitet värderas högre än att vara svensktalande.Detta eftersom han menar att den erfarenhet och förnyelse som man går miste om vid en idog inhemsk rekrytering utarmar ledningskulturen. Han framhåller Schweiz som ett land som till storlek är jämförbart med Sverige, men som har en helt annan syn på strategisk och extern rekrytering.
Marianne Gullberg berättar, lite skämtsamt, att hon gör sig impopulär på sin institution när hon säger att de bör sparka ut sina allra bästa doktorander för att de ska få erfarenheter från andra håll i världen. Men hon har förmånen att vara verksam i ett ämne, allmän språkvetenskap, som byggdes upp av en internationellt inriktad fonetiker, Bertil Malmberg, och det präglar fortfarande rekryteringen – många av doktoranderna kommer utifrån.
– Själva rekryteringen hänger mycket på individen, tycker hon, men önskar att själva anställningsförfarandet var smidigare med färre flaskhalsar som fördröjer nya tillsättningar.
Marianne Gullberg klagar inte heller på tvärvetenskapligheten i forskningen inom hennes verksamhetsområden lingvistiken eller i Humanistlaboratoriet. Men med grundutbildningen är det sämre.
– Att samordna kurser över fakultetsgränserna är krångligt vilket innebär att studenterna går miste om den tvärvetenskapligt forskningsbaserade utbildningen, säger hon.
En strikt fakultetsindelning är ett hinder, är båda forskarna överens om. Heiner Linke efterlyser överhuvudtaget en bättre balans om vad som ska hanteras på övergripande universitetsnivå och fakultetsnivå. Han tycker att ”fakultetstänket” just nu handlar om att nästan allt ska hanteras där.
– Till och med universitetsövergripande strategier hanteras på fakultetsnivå och det har gått för långt. Det är mycket viktigt att det finns en övergripande vision och att det görs tydliga strategiska prioriteringar även på central nivå, tycker han.
De stora framtidsutmaningarna är ju inte fakultetsbundna, påpekar Marianne Gullberg och exemplifierar med de stora folkomflyttningarna och klimatförändringarna.
– Inom vissa områden är det kanske tekniska lösningar som måste till, men vi humanister och samhällsvetare bidrar med viktiga analyser kring hur integration och klimatförändringar påverkar människor och samhället, hur nya tekniska lösningar tas emot och inte minst etiska aspekter av dem, säger Marianne Gullberg.
Hennes bredaste förhoppning är att den expertisen ska få vara med från början i de stora forskningssatsningarna istället för att kopplas på mot slutet.
– Humaniora och samhällsvetenskap är ju inga hjälpvetenskaper, säger hon.
Båda prisar Pufendorfinstitutet och är överens om att de olika vetenskaperna kommer att bli ännu mer beroende av varandra i framtiden. Heiner Linke ger även en eloge till Humanistlaboratoriet som han menar inte bara är en mötesplats för olika vetenskaper utan också ger samhällsvetare och humanister tillgång till avancerad mätutrustning.
Lunds universitet har en stor fördel i sin mångfald och många discipliner. Heiner -Linke tror att industrin i framtiden särskilt kommer att välkomna nya medarbetare med en förståelse för andra vetenskaper än sina egna.
– Om några år kommer det att vara vanligt med beteendevetare i bilföretag, spår han.
Inom sitt eget område – fysiken – ser Heiner Linke annars bristen på finansiering av utrustning och infrastruktur som ett av de stora framtidshoten. Vetenskapsrådet har slutat att ge anslag till utrustning och andra anslagsgivare har följt efter.
– Fysik- och nanoforskning är helt beroende av ständig förnyelse av dyr utrustning. Med föråldrad teknik sjunker kvaliteten och då får vi inga anslag och inga doktorander. Förnyelsen och flödet av ny kunskap stannar upp och som land kommer vi inte längre att vara ett högteknologiskt.
Inom Heiner Linkes centrumbildning Nano-Lund har man tagit ett strategiskt grepp om finansieringen och satsar 50 miljoner av egen budget på utrustning under de kommande sex, sju åren.
– Men vi behöver minst dubbelt så mycket från andra källor och det är en utmaning, säger han.
