Har inte världen alltid varit svåröverskådlig för oss människor?
– Inte som idag. Under tidigare sekler stod tiden mer stilla. 1400-talsmänniskans verklighetsuppfattning skilde sig exempelvis inte så värst mycket från 1300- eller 1500-talsmänniskans. Samhället hölls samman av att människor levde på liknande sätt i stor-familjen, gården, socknen. Skillnader fanns främst mellan de olika stånden som var hårt bundna till och beroende av varandra. Brytpunkten kom i och med modernitetetens intåg – industrialiseringen, sekulariseringen och individualiseringen av människan. Kanske skulle man kunna säga att individen är modernitetens viktigaste uppfinning.
Men med globalisering, digitalisering och sociala medier skapas väl fler gemensamma referenser och mötesplatser än tidigare? Borde inte det leda till att vi ser allt mer likartat på livet och vårt samhälle?
– Ja, men fenomen som globalisering och digitalisering gör paradoxalt nog också samhället mer komplext och fragmenterat. Mer kommunikation leder inte per automatik till att likartade ståndpunkter uppstår. Också spelreglerna förändras snabbare idag. Inte minst inom arbetslivet som ständigt ställer nya krav på kompetenser och anpassning. Vi interagerar med allt fler människor, fler olika människor, under allt kortare stunder och inte sällan samtidigt och via mobiler. Den ökade förändringstakten i samhället gör att det blir svårare för människor att förutse vad som händer framöver.
Vi har på kort tid gått från få och fasta normer till många och ofta motsägelsefulla, vilka dessutom skiftar snabbt
Vilka är vinnare och förlorare i den här utvecklingen?
– Om du är ekonomiskt tryggad, har gott socialt kapital, en bra utbildning och trygg familj – då kan rörligheten vara fantastisk. Världen öppnas upp. Men det som för vissa innebär möjligheter och flexibilitet är för andra osäkerhet och utsatthet. Rörlighet och utsatthet går hand i hand. Inom sociologin pratar vi om att det pågår en tilltagande prekarisering, alltså att allt fler får sköra livsbetingelser. Vanmakt är en tilltagande erfarenhet.
– Det finns åtskilliga undersökningar som visar att särskilt unga människor – de som bär fram förändringarna – lider av de snabba förändringarna och komplexiteten. Vi ser ökat behov av psykiatrisk vård och tilltagande medicinering. Unga ska leva upp till olika krav och förverkliga sig själva. Det är svårt för dem.
Hur påverkas de gemensamma normer, alltså ”oskrivna regler”, som finns i samhället?
– Vi har på kort tid gått från få och fasta normer till många och ofta motsägelsefulla, vilka dessutom skiftar snabbt. För unga, som är receptiva eftersom de vill göra rätt och passa in, kan det bli förvirrande. Exempelvis ser vi i vårt land idag sunda ifrågasättanden av könsnormer parallellt med att ett slags nypatriarkalt liv växer fram, där kvinnor underkastas män.
– Idag ifrågasätter vi gärna normer genom att använda begrepp som normkritik och normkreativitet. Normer bör alltid kunna ifrågasättas, men normer ger också visshet och trygghet. Tonåren innebär per definition ett sunt ifrågasättande, men om kritik mot normer leder till normlöshet, eller ”anything goes”, så är vi illa ute. Då finns risk för att starka krafter genomdriver just sina normer.
Postmodernismen värjer sig bland annat mot tanken att det finns fasta och absoluta värden. Lever vi i en postmodernistisk era?
– Ja, det kan man säga. Lite paradoxalt eftersom ordet anses passé. Begreppet lanserades på 1950- och 60-talen inom främst arkitektur och kultur och fick genomslag inom sociologin på 1970-talet, bland annat med Jean Francois Lyotards "Vad är postmodernism?" som förutspådde ett mer mobilt och förvittrat samhälle. Viktigt var enligt postmodernisterna att göra upp med auktoriteter som på den tiden inte fick ifrågasättas.
– Men ifrågasättande för sakens skull är inte eftersträvansvärt, som jag ser det. Det finns en vits med att respektera kompetenser, exempelvis lärare. Som trettonåring kan man inte så mycket, då är det smart att lita på läraren. Jag menar att lärarrollen har undergrävts av det postmoderna tankegodset.
Ta ordet konflikträdd, vad jag vet finns det inte på andra språk. Vi anser nog allmänt i Sverige att vi är lite bättre
Sverige brukar beskrivas som ett homogent samhälle som strävar efter konsensus. Är vi på väg bort därifrån?
– Konsensuskulturen finns kvar i Sverige, det visar de årliga SOM-undersökningarna. Ta ordet konflikträdd, vad jag vet finns det inte på andra språk. Vi anser nog allmänt i Sverige att vi är lite bättre och kan uppfostra andra, exempelvis till konsensus. Det kan ta sig uttryck i exempelvis vad som kallas ”de låga förväntningarnas rasism”, där vi inte vågar förvänta oss att andra kan ha samma goda värderingar som vi själva har. Kraven på jämställdhet kan framstå som olika för olika grupper. Men så klart – många kulturer uppvisar högmod.
Om samhället blir mer splittrat borde det bli svårare att uppleva en tydlig identitet och tillhörighet. Hur manifesterar vi identitet idag?
– Konsumtion har ökat i betydelse och är tillsammans med arbetet den kanske viktigaste identitetsstiftaren idag. Zygmunt Bauman med flera har skrivit om detta. Vi visar att vi är bättre eller sämre samhällsmedborgare, har högre eller lägre social status, genom produkter och varumärken. Marknaden lever för övrigt väl av våra begär som bara närs när vi tror de stillas. Eller så uttrycker vi identitet och tillhörighet genom att avstå från konsumtion eller konsumera ekologiskt. Detta är nog en tilltagande norm inom medelklassen, som ju kan göra sådana val, och något som för övrigt ofta framstår som moraliserande för andra grupper.
Fotnot: Artikeln publiceras i universitetets personaltidning LUM. Du kan läsa hela numret här
