Att använda kroppens eget immunsystem för att bekämpa tumörer, så kallad immunterapi, har inneburit ett stort genombrott inom cancervården. Från att ha saknat behandlingar som ökar överlevnaden vid vissa cancerdiagnoser, finns nu möjlighet att behandla exempelvis spritt melanom.
En sådan immunterapi som nu prövas kliniskt på patienter med spritt melanom är adoptiv T-cellsterapi. Behandlingen är krävande både resursmässigt och för patienten, som därmed behöver vara i skick för att klara en sådan.
Vässar T-cellerna
Enkelt uttryckt innebär behandlingen att man först plockar ut patientens egna T-celler från tumören. T-cellerna är den delen av immunförsvaret som känner igen tumörcellerna. Patientens celler odlas sedan på labb och förökas, för att därefter injiceras i patienten.
– Målet är sedan att de ska leta upp och bekämpa tumören och cirkulerande tumörceller, förklarar Göran Jönsson, forskare vid Lunds universitet. Han samarbetar med Herlevs universitetssjukhus, som är ett av fåtals sjukhus i Europa som nu genomför kliniska prövningar av denna immunterapi.
Även om behandlingsresultaten är lovande, så är det bara drygt hälften av patienterna som svarar på den här immunterapin.
– Mellan 10-20 procent av de som drabbas av spritt melanom kan bli botade med en enda behandling av adoptiv T-cellsterapi. Däremot är behandlingen väldigt intensiv och har många biverkningar. Därför är det viktigt att kunna förutsäga vilka patienter som kan dra nytta av behandlingen, så att vi ger den till dessa, säger Inge Marie Svane och Marco Donia, läkare vid Herlevs universitetssjukhus och forskare vid Köpenhamns Universitet.
Ju fler mutationer, desto bättre
För att hitta sådana markörer har forskarna studerat en grupp på 27 patienter som alla genomgått adoptiv T-cellsterapi för spritt melanom, men som antingen inte svarat på tidigare behandling eller som fått återfall under tidigare behandling. Forskarna analyserade tumörceller från patienterna på molekylnivå.
Det visade sig att ju fler mutationer tumören hade, desto bättre blev resultatet av T-cellsterapin.
– Vi kunde visa att ju fler mutationer, desto bättre. Det har att göra med att varje gång tumören muteras produceras nya antigener, så kallade neoantigener, som T-cellerna känner igen som främmande och som de vill bekämpa. Fler mutationer innebär mer neoantigener för immunförsvaret att upptäcka, säger Göran Jönsson.
Som i kurragömma: ju fler som är med och leker, desto lättare blir det för personen som letar efter dem som gömmer sig.
Forskarna såg också att överlevnaden var bättre om den delen av patientens immunförsvar som infiltrerar tumören var aktiv. Även om immuncellerna inte klarat av tumören.
– Eftersom behandlingen inte görs på så många ställen i världen är gruppen av patienter vi kan studera inte så stor, men våra resultat visar tydligt att det finns en grupp av patienter man kan identifiera på molekylär nivå och som får långtidseffekt av behandlingen, säger Göran Jönsson.
Forskningen är genomförd med stöd Cancerfonden, Vetenskapsrådet, BioCARE, Berta Kamprads stiftelse, Kung Gustav V:s Jubileumsfond, Gunnar Nilssons Cancerstiftelse, Mats Paulssons Stiftelse, Stefan Paulssons stiftelse och Horizon 2020 Framework Programme for Research and Innovation (H2020-MSCA-ITN-2014).