I en av avhandlingens fyra fallstudier har Thomas Sewerin tillsammans med Eva Brodin, docent i utbildningsvetenskap, studerat en världsledande forskningsmiljö med förhoppningen att hitta ett mönster och kanske ett framgångsrecept. Hur är det möjligt för en forskargrupp att ligga i internationella forskningsfronten i mer än ett halvsekel?
– Det blev väldigt många intervjuer och genomgående var att jag av samma personer både fick höra sådant som ”det är så himla roligt” och ”du kan inte ana vilken ormgrop detta är, vi kivas hela tiden” berättar Thomas Sewerin.
De tvetydiga svaren ledde till att han och Eva Brodin inte som brukligt, när framgångsrika miljöer studeras vetenskapligt, försökte hitta de positiva framgångsfaktorerna. Istället vände de på steken för att studera hur gruppen hanterade konflikterna, vilka ju inte verkade saknas – fanns det något mönster?
En tydlig gemensam målbild
Jodå, det fanns det, visade det sig. Till att börja med betonar Thomas Sewerin att konflikterna ska ses i ljuset av att gruppen samlades kring en tydlig gemensam målbild och hade ett enormt fokus. Människorna svetsades samman och blev stundtals som en familj. Som i alla nära relationer uppstår ofrånkomligen slitningar, vissa med destruktiva följder, men ännu fler som helheten på sikt vann på, enligt Thomas Sewerin.
De senare kallar han ”konstruktiva disharmonier”. Dessa kunde exempelvis handla om konflikter mellan generationerna.
– Det visade sig att varje ny generation gömde sina fynd för professorn om de stred mot hens teori, vilket de gjorde ganska ofta. När doktoranden var tillräckligt säker och offentliggjorde resultaten blossade konflikten upp. Men efter ett tag blev man vänner igen, säger Thomas Sewerin och tillägger att handledarna på sitt sätt bäddat för situationen då de redan från start gav doktoranderna stor frihet att experimentera som de ville.
Också mellan jämnåriga uppstod slitningar. De kämpade om samma resurser och bevakade sina revir i förhållande till externa grupper inom samma forskningsfält.
– Ett konstruktivt sätt att hantera den typen av disharmoni var att gå samman och söka forskningsmedel tillsammans istället för att konkurrera med varandra, säger Thomas Sewerin.
Detta gällde även i en tredje typ av konflikt som handlade om kraften i att samlas mot en yttre fiende – och som hanterades genom att istället samarbeta med varandra.
Också de tre andra studierna i avhandlingen betraktar speciella och komplexa situationer inom akademin genom en ledarskapslins.
Förgiftar sin närmiljö
En studie visar hur de chefer som tvingas hantera framgångsrika forskare som är lyckosamma med att dra in anslag men vars beteende förgiftar sin närmiljö – tyvärr en personlighetstyp som närs i universitetsmiljön som erbjuder ära och berömmelse och där gränser stundtals är otydliga – genomgår tre faser i synen på det egna ledarskapet. De två andra studierna beskriver skillnaderna i att styra olika typer av verksamheter samt hur konst kan användas som utgångspunkt för samtal om organisationsförändringar.
Vad anser då Thomas Sewerin har förändrats under de trettio år han verkat vid Lunds universitet?
– Jag upplever att folk är mer bekväma i sina ledningsroller, det är inte längre så mycket tvångstjänstgöring över det, utan det finns en genuin lust att ta sig an sådana här uppgifter på ett annat sätt än förr.
Han nämner också en större mognad att leda förändringsprocesser och att det numera oftare finns fungerande ledningsmiljöer runt rektorer, dekaner och till och med prefekter. Men trots en hel del förbättringar finns det utvecklingspotential.
– Mycket vore vunnet om ledningarna inte endast fokuserade på sakfrågorna, utan också ibland gjorde lednings- och inflytandedimensionerna “pratbara” och tillgängliga för samtal och gemensam reflektion. Detta är huvudbudskapet med min avhandling och dess resultat.
