Webbläsaren som du använder stöds inte av denna webbplats. Alla versioner av Internet Explorer stöds inte längre, av oss eller Microsoft (läs mer här: * https://www.microsoft.com/en-us/microsoft-365/windows/end-of-ie-support).

Var god och använd en modern webbläsare för att ta del av denna webbplats, som t.ex. nyaste versioner av Edge, Chrome, Firefox eller Safari osv.

Gästtyckaren: Internationell vågsurfing med oviss utgång

Vågsurfare
"Att arbeta med internationalisering är för närvarande lite som att vågsurfa: du står på ett underlag som oavbrutet rör sig och du måste ständigt mikro­justera och anpassa dig till din föränderliga omgivning." Foto: Sincerely Media /Unsplash

Nya epicentrum för pandemin blossar upp, landgränser stängs, partneruniversitet bommar igen och internationella kommunikationer havererar. Att arbeta som internationell koordinator under coronakrisen kräver fullt fokus på nuet, skriver Mikael Nyblom, som är verksam på Naturvetenskapliga fakulteten. Och hur kommer det att gå för internationaliseringen framöver?

Att arbeta med internationalisering är för närvarande lite som att vågsurfa: du står på ett underlag som oavbrutet rör sig och du måste ständigt mikro­justera och anpassa dig till din föränderliga omgivning. Det finns mycket lite utrymme att tänka framåt; fullt fokus på nuet krävs för att inte hamna under ytan.

Nya epicentrum för pandemin blossar upp, landgränser stängs, partneruniversitet bommar igen och internationella kommunikationer havererar. På grund av en irriterande hosta som vägrar släppa har jag varit tvungen att arbeta hemifrån i snart två månader, med allt vad det innebär för koncentrationsförmågan – pappa jobbar, gumman, gå till mamma – och mitt i denna soppa implementerar vi ett nytt system för att hantera utbytesansökningar, vilket delvis sabbar gamla arbetsrutiner.

Det positiva är att jag inte hinner få långtråkigt. Ett nationsmotto från 90-talet, ”bara kul nästan jämt”, dyker osökt upp i huvudet.

Oroligheteri Hong Kong ökade krisberedskap

Det började faktiskt röra på sig redan i höstas med oroligheterna i Hong Kong och Chile. Det blev då uppenbart för de närmast sörjande att Lunds universitet var ganska dåligt rustat för att hantera större krissituationer och framför allt informationsflödet däromkring. I min mening gjorde då sektionen Externa relationer en imponerande tempoväxling och fick på mycket kort tid krishanteringsgrupper och nya kommunikationsrutiner på plats.

I efterhand känns det som att det var tur att vi utsattes för situationen i Hong Kong. Det blev som ett genrep inför det som komma skulle. Nu får alla inom respektive internationell studentkategori samma information, dubbelarbete undviks och vi på fakulteterna kan fokusera på en annan typ av problemlösning.

Olika reaktioner hos studenterna

Studenterna tar det hela väldigt olika, från indonesiern som flydde i panik i början av mars, till italienarna och fransmännen som av någon anledning inte alls är sugna på att återvända hem till karantän och utegångsförbud. En svensk student skriver till mig och frågar om sommarkurser utomlands samtidigt som partneruniversitet börjar höra av sig om att de ställer in alla höstens utbyten. Vi bestämmer oss för att försöka erbjuda drabbade studenter en alternativ plats hos universitet som inte ställt in – ännu. Jag surfar på.

Så småningom kommer dock tankarna: hur länge till sitter jag någorlunda säkert? För närvarande har vi fullt upp med problemlösning och implementering av ansökningssystem. Därefter behöver vi ge oss i kast med omförhandlingen av alla utbytesavtal inför den kommande Erasmus­cykeln. Men sedan då? Kommer vi att få se samhällen sluta sig, med permanent minskad mobilitet som följd? Kommer högerpopulister och ledare i länder med mindre demokratiska styrelseskick kunna flytta fram ställningarna medan alla andra likt rådjur i helljus stirrar sig blinda på coronanyheter? Kommer det överhuvudtaget finnas en plats för personer som mig, som ser sig som kosmopoliter, i en värld efter covid-19? Jag hoppas det – men jag kan inte riktigt skaka av mig den gnagande känslan av att det kanske inte blir så.

Jag inser plötsligt hur dålig surfanalogin är. Du lyckas sällan fånga vågen, och även om du framgångsrikt lyckas surfa på den slutar det ändå oftast med att du ramlar i plurret.