Det klatschar till när Fredrik Terfelt drar på sig de tjocka gummihandskarna och öppnar luckan till dragskåpet. Han tar ett djupt andetag i gasmasken och greppar flaskan med koncentrerad fluorvätesyra som ska hällas ner i plastbägaren med sediment. Det gäller att vara stadig på hand. Bara ett par droppar fluorvätesyra direkt på huden räcker för att det giftiga ämnet ska fräta sig in i kroppen och slå ut nervsystemet. Men det är inget som Fredrik Terfelt tänker på när han försiktigt häller syran över den sörjiga lerblandningen i bägaren.
I ett annat moment häller han koncentrerad salpetersyra i ett prov med stora mängder av mineralet pyrit. Tjock, brungul rök stiger upp ur glasbägaren och Fredrik Terfelt tar ett steg tillbaka.
– Man kan säga att vårt jobb går ut på att leta efter nålen i höstacken, men vi gör det på ett lite speciellt sätt, nämligen genom att bränna ner hela höstacken, säger han och ler bakom gasmasken.
Reser runt i världen och samlar in uråldrig kalksten
Fredrik Terfelt är forskningsingenjör och chef för Astrogeobiologiska laboratoriet som huserar på Medicon Village i Lund. Tillsammans med sin forskargrupp, som leds av geologiprofessor Birger Schmitz, reser han runt i världen och samlar in miljontals år gamla kalkstensprover. I dessa avlagringar finns små, knappt synbara meteoritkorn som fossilerats och bäddats in i sediment. Genom att analysera dessa extraterrestriska kromitkorn kan Fredrik Terfelt och hans kollegor få fram viktig kunskap kring hur händelser i rymden påverkat livet på jorden under årmiljonernas lopp.
Senast kunde forskargruppen slå fast att en gigantisk asteroidkollision för 466 miljoner år sedan bidrog till en istid som ledde till utvecklingen av klimatzoner. Dessa bidrog i sin tur till en dramatisk ökning av artrikedomen i djurvärlden. Materialet som forskarna studerade var fossilerade meteoritkorn från ett stenbrott i Hällekis på Kinnekulle – en plats som vid tidpunkten för asteroidkollisionen låg på havsbottnen söder om ekvatorn, några hundra meter under havsytan.
– Vi kallar vårt forskningsfält för astrogeobiologi. Man kan säga att vi sysslar med astronomi, men istället för att blicka ut i rymden tittar vi ner i jorden, säger Birger Schmitz.
Stenbumlingar ligger på "death row" och väntar på att frätas sönder
De senaste åren har forskargruppen samlat in prover från Kina, Italien, Österrike, Frankrike, Spanien, Ryssland, Egypten, Antarktis och USA. De uthuggna stenbumlingarna ligger i Ikea-kassar i ett rum som forskarna skämtsamt kallar för ”death row”. Efter att stenarna rengjorts med högtryckstvätt sänks de ner i saltsyra. Därefter måste den kvarvarande lersörjan behandlas med fluorvätesyra för att de värdefulla rymdkornen ska blottläggas. Efter ytterligare ett uppiggande bad i koncentrerad svavelsyra och en omgång i de specialbyggda skakmaskinerna siktar doktoranden Ellinor Martin fram, de för ögat knappt synliga kromitkornen med utomjordiskt ursprung.
Sedan 2013 har forskarna löst upp cirka 30 ton kalksten. Resultatet: Några tusen utomjordiska kromitkorn med en samlad matchvikt på cirka ett hundradels gram.
– Det är korn på 32 till 35 mikrometer som vi studerar i svepelektronmikroskop för att sedan skicka iväg för analys till de främsta kosmokemiska labben i världen. I kornens kemiska sammansättning finns ledtrådar till händelser i universum som påverkat livet på jorden, säger Ellinor Martin.
"Som att lägga ett jättestort pussel med alldeles för få bitar"
För tillfället arbetar hon med Tycho-kratern på månens sydpol som bildades för cirka 110 miljoner år sedan. Ellinor Martin försöker hitta titanrika kromitkorn på jorden som härstammar från det stora asteroidnedslaget på månen.
– Men det är svårt att veta i vilka lager man ska leta eftersom det kan röra sig om en osäkerhetsfaktor på flera miljoner år. Det är svindlande tidsramar att förhålla sig till.
Fredrik Terfelt sitter försjunken bakom svepelektronmikroskopet. Ellinor Martin fortsätter att sikta fram intressanta korn. I labbet puttrar italiensk kalksten i saltsyra och fluorvätesyra. Kanske kan de nya utomjordiska kromitkornen som väntar på att upptäckas leda till en ökad kunskap om hur det galaktiska året – de 225 till 250 miljoner år det tar för solen att fullborda ett varv runt Vintergatans centrum – kan knytas till livets och jordens historia. Det är i alla fall vad Birger Schmitz, Fredrik Terfelt och Ellinor Martin hoppas på.
– Det här är som att lägga ett jättestort pussel med alldeles för få pusselbitar. Vi vet inte om motivet kommer att bli en Picasso eller en Leonardo da Vinci. Men det är precis det som gör det här jobbet så spännande, säger Birger Schmitz.
