Vetenskapssociologen Olof Hallonsten beskriver i boken ”Big science i småstaden” bakgrund, nuläge och tankar om framtiden för ESS och MAX IV. Syftet med den knappt hundra sidor nätta, men fullmatade, skriften är att stimulera det vetenskapliga intresset att studera ESS och MAX IV ur humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv.
Vad har samhällsvetare och humanister att hämta hos MAX IV och ESS? Varför ska de bry sig om forskningsanläggningar som producerar neutroner och elektromagnetisk strålning?
– Det forskas om alla möjliga saker i samhället, varför inte titta på stora forskningsanläggningar? Varför skulle vi som forskar vid Lunds universitet inte ta den här möjligheten? Tidigare var man tvungen att åka utomlands till laboratorierna och tillbringa tid i USA och Tyskland. Nu kan man ta cykeln på en kvart till ett par världsledande labb, vilket ger en utmärkt utgångspunkt för att forska på det även inom de icke-laborativa vetenskaperna.
Krävs det en bok för att jag som samhällsvetare ska fatta vad MAX IV och ESS handlar om?
– Nja, egentligen inte, men delvis handlar det om vilken ambitionsnivå man har. Det finns flera spännande frågeställningar som samhällsvetare skulle kunna ta tag i, men där det kan krävas lite grundkunskaper för att komma rätt i frågorna. Jag har mött forskare som gör bra och seriösa saker, men som inte riktigt ansträngt sig för att lära sig grunderna i det här ordentligt och därmed ibland gör en del misstag och drar felaktiga slutsatser, helt i onödan.
– Det finns en konstig föreställning där folk tror att om man ska förstå något om medicin och fysik så måste man läsa mycket och länge, medan samhällsfenomen kan man yttra sig om mer lättvindigt. Bara för att jag är intresserad av fotboll, så gör det mig väl inte till fotbollsexpert?
ESS beskrivs som ett 'jättemikroskop', vilket är en totalt missvisande beskrivning
– I fallen med forskningsanläggningarna, särskilt ESS, har det varit mycket marknadsföring och synlighet i media. Man målar upp en bild och den stämmer sällan. Ett exempel på det är hur ESS beskrivs som ett ”jättemikroskop”, vilket är en totalt missvisande beskrivning. Så svårt skulle det väl inte vara att sätta sig in i hur den funkar och därmed kunna ställa rätt frågor.
Vad är det med stora forskningsanläggningar som fascinerar dig som samhällsvetare?
– Från början var det ett pojkaktigt intresse för stora tekniska grejer. Sedan upptäckte jag att jag kunde forska om det och göra nytta. Här kan jag göra saker som är originella inom forskningen och skapa nya samhällsvetenskapliga infallsvinklar.
– Styrning och ledning i offentlig sektor är stort forskningsmässigt på min institution, och även naturligtvis organisationer i privata sektorn. Styrning av forskningsanläggningar skulle också kunna vara stort – även här ryms frågor om ekonomi, organisation och juridik, men tröskeln in i området har varit lite högre. Det är ett litet forskningsområde i dag, men låt oss försöka göra det större.
Boken kritiserar användningen av ”Big Science” som begrepp, då det är svårt att definiera och definitionerna skiljer sig åt. Ändå heter boken ”Big Science i småstaden”. Varför då?
– Jag och kollegor i USA har diskuterat begreppet och om man bör använda det, eftersom det är så mångtydigt och problematiskt. Det har förts fram tankar om att man bör överge det och ja, man kan använda andra begrepp, men ”big science” är ju det som är vedertaget. Jag har slutit fred med detta problem. Det finns en vid och en snäv tolkning: den vida betyder att allt är Big science om du vill att det är det. Den snäva är olika från fall till fall, det vill säga om man studerar Big science så kan man säga att det är det, men man måste säga på vilket sätt.
Har förväntningarna på MAX IV och ESS rimliga proportioner? I boken lyfter du fram att anläggningarna – med stor sannolikhet – är världsledande när de börjar användas, men sedan krävs omfattande vidareutveckling och därmed ständiga kostnader för att vara i topp.
– Jag tror inte att någon i det berörda forskarsamhället har orimliga förväntningar. De fattar det här. Det är däremot möjligt att samhällsvetare och humanister har felaktiga uppfattningar, men vanligtvis är det ointresset från deras sida som är problemet, trots att det finns så mycket att studera även för dem.
Mycket av det arbete som gjorts, menar jag har lett till marknadsföring av floskler, och har skymt sikten för verkliga frågor
– När det kommer till allmänheten är det lite värre, men är det allvarligt eller inte? Behöver de veta exakt? På beslutsfattarnivå däremot, där har vi ett problem. Mycket av det arbete som gjorts, exempelvis av Region Skåne, menar jag bara har lett till marknadsföring av floskler, och har skymt sikten för verkliga frågor. Jag har suttit i möten nu helt nyligen där folk nämner viktiga utmaningar kring anläggningarna, men där jag vet att det där har vi sagt för tio år sedan, varför pratar vi om det fortfarande, varför görs inget åt det?
– Om man hade tagit tag i utmaningarna från början hade man kommit in i mer problemlösning och inte de grandiosa föreställningarna. Det är så lätt att man presenterar en bild för beslutsfattare där man inte förstår att man måste göra svåra prioriteringar, till exempel vad gäller vilken forskning man satsar på. Resurserna är ju trots allt ändliga.
ESS kostar Sverige mycket pengar. I boken framgår att det är pengar som man egentligen inte kan ”få tillbaka” i forskartid, särskilt som det svenska forskarsamhället som använder sig av neutroner är så pass litet. Men är frågan om valuta för pengarna relevant ur ett forskningsperspektiv? Eller är det mer en politisk, nationell fråga?
– Det tycker jag är väldigt viktigt att prata om. Det handlar ju om uppbyggnad. ESS – om det sköts rätt – passar väldigt bra in i den forskningspolitiska doktrinen de senaste decennierna. Läser man forskningspropositioner så handlar det om kraftsamling och strategisk prioritering, men när man pratar om att ESS sägs det att ESS dränerar andra verksamheter, men så är det ju för att det är en prioritering man gjort! Nu har vi ESS i Lund. Det vore vansinne om vi inte drar nytta av det ur ett forskningsperspektiv, men det kräver ekonomiska och strategiska prioriteringar, även från universitetets sida. Det är något som vi måste tala öppet om – något annat vore ett misstag.
Du beskriver att mätningar och utvärderingar av MAX IV och ESS är problematiska, dels utifrån vad man ska mäta och dels när och hur man ska göra det. Men vad tror du att man kommer titta på?
– När det gäller att utvärdera anläggningarnas framgång så är jag skeptisk till att mäta och räkna på allt, särskilt kortsiktigt. Nytta kan mätas på andra sätt, mer kvalitativt och utifrån anläggningarnas sammanhang.
– Universitetets kärnuppdrag förstörs inte av att man räknar på saker, men vi lärare blir trängda och störda i vår verksamhet i att allt ska mätas. Om direktören för ESS måste ägna en massa tid åt att förklara för Sveriges och andras regeringar varför de inte uppfyller exakt de kvantifierbara mål som satts upp, så är det också en fråga om alternativkostnader i och med att direktören hade kunnat ägna den tiden åt något som är bra för forskningen.
