I ett snöoväder kommer Jana Kippo tillbaka till sin hemby, det fiktiva lilla glesbygdssamhället Smalånger i Västerbotten, för att gå på en begravning. Men Jana blir kvar, tar jobb inom hemvården, för att försöka hindra sin tvillingbror att dricka sig till döds. Det spännande drama som sedan rullas upp tvingar henne sam­tidigt att konfronteras med händelserna i sin barndom. En uppväxt präglad av våld, övergrepp och en strängt religiös mor.

Karin Smirnoffs bok Jag for ner till bror, är svår att lägga ifrån sig. Det är en spännande och mörk roman om kärlek, våld och livet i glesbygden. Hon tror att anledningen till att man gillar böckerna beror på att det trots mörkret finns ljusglimtar och att man kan känna igen sig i huvudpersonerna.

– De är tuffa, men stukade av livet. Utan deras sårbarhet hade man inte kunnat känna igen sig, säger Karin Smirnoff.

Skrev boken på Författarskolan

Att boken blev av beror på att hon gick på Författarskolan i Lund.

– Jag hade tänkt att skriva en annan berättelse, men min handledare ville ha mer av den text jag sökte in på. Så en natt började jag skriva vidare på den.

Efter bara tre månader på Författarskolan var boken om Jana Kippo klar. I våras två år senare gick hon ut Författarskolan och är nu aktuell med bok nummer två Vi for upp med mor. Hon är även en av författarna som samtalar i Lunds universitetets monter på Bokmässan i Göteborg i september.

Författarskolan är en fin ram att skriva inom, menar Karin Smirnoff.

– Man kan lägga fram problematik och få svar, får en handledare som följer en och deadlines som pushar en framåt, säger Karin Smirnoff.

Stämningen på författarskolan beskriver hon som lättsam och tolerant.

Miljöer från Västerbotten

Karin Smirnoff är uppväxt i Stockholm men känner väl till Västerbottens glesbygd eftersom hennes familj alltid haft ett hus där.

– Miljöerna i boken är tagna från miljöer jag känner väldigt väl till, men är helt blåsta på människor därifrån.

Det som slår en ­direkt i romanen Jag for ner till bror är just den dialektala västerbottniskan och det Karin Smirnoff kallar kippospråket. Det är kortfattat och nästan utan miljöbeskrivningar. Texten har inte heller andra skiljetecken än punkt och inga stora bokstäver i namn som exempelvis ”ingelahansson” och ”janakippo”.

– Experimenterandet med språket är menat att avslöja något om Jana och om hur hon förhåller sig till världen utan att använda beskrivande ord, berättar Karin Smirnoff.

Avsaknaden av alltför många adverb och adjektiv bidrar till historiens höga tempo likt det i en TV-serie. Det filmiska språket är ovanligt i romaner menar hon.

– Det händer väldigt mycket i böckerna. Kanske blir det överbelastat, men jag var så trött på långa beskrivningar som inte leder till något.

Kreativ process startar i bilder

Karin Smirnoff är utbildad fotograf och har arbetat många år inom media både med bilder och som journalist. Hennes kreativa process börjar ofta i bilder.

– Jag har ägnat otroligt mycket tid åt att dagdrömma i mitt liv. Jag har alltid hållit på att skapa berättelser och har lätt för att få ihop bilderna i dagdrömmarna till en text, berättar Karin Smirnoff.

Jag for ner till bror väckte stor uppmärksamhet både hos svenska och utländska kritiker. Framgången har gjort att hon nu kan ägna sig heltid åt att skriva. Hon tycker också om kontakten med läsarna.

– Det som förvånar mig mest är åldern på läsarna – att fjortonåringar till nittiofyra­åringar får ut någonting av böckerna. De kommer fram efteråt och berättar om saker de känt igen sig i, ofta om missbruk och övergrepp, säger Karin Smirnoff.

Läs mer om Författarskolan vid Lunds universitet