När istäcket drog sig tillbaka började några av dessa jägare och samlare för ungefär 11 700 år sedan att komma från södern till Skandinavien och gjorde det därmed till ett av de sista områdena för bosättning i Europa. Men vilka dessa bosättare var närmare bestämt och hur de förflyttade sig har varit en gåta för forskarna. Nu finns arvsmassan kartlagd för sju 9 500–6 000 år gamla bosättare och den kan ge oss svar.

En del av gåtan kring dessa första nordbors ursprung är den stora förändringen i tillverkningen av stenverktyg som ägde rum kort efter att de anlänt. Den nya tekniken verkade komma från östra Europa och man har inte kunnat förklara hur den kom till Skandinavien.

Tidig migration

Vår tvärvetenskapliga forskargrupp samkörde genetisk och arkeologisk information med rekonstruktioner av istäcket för att undersöka den äldsta befolkningen på den skandinaviska halvön. Vi utvann DNA för sekvensering ur ben och tänder från sju individer från den norska atlantkusten samt från Gotland och Stora Karlsö.

Man skulle kunna säga att i dåtidens Skandinavien var det geografiska väst det genetiska öst och tvärtom.

Sedan jämförde vi genominformationen med genetiska variationer hos samtida jägare och samlare i andra delar av Europa. Till vår överraskning visade sig jägare och samlare från den norska atlantkusten vara genetiskt mer lika samtida befolkningsgrupper öster om Östersjön medan jägare och samlare från vad som är dagens Sverige var genetiskt mer lika människor i Central- och Västeuropa. Man skulle kunna säga att i dåtidens Skandinavien var det geografiska väst det genetiska öst och tvärtom.

Den motsättning mellan genetik och geografi som vi upptäckt kan bara förklaras genom två huvudsakliga invandringar till Skandinavien. De skulle i så fall ha börjat med en första våg från söder, till dagens Danmark och Tyskland, för lite mer än 11 700 år sedan. Sedan bör det ha kommit ytterligare en invandring från nordost, efter att atlantkusten i norra Finland och Norge befriats från is.

Våra resultat, som publicerats i PLOS Biology, stämmer överens med de arkeologiska rönen att de tidigaste exemplen på den nya tekniken för tillverkning av stenverktyg i Skandinavien återfinns i Finland, nordvästra Ryssland och Norge och är ungefär 10 300 år gamla. I södra Sverige och Danmark uppstod tekniken senare.

Blåa ögon, blont hår

Genom att få fram arvsmassan av dessa jägar- och samlargrupper kan vi närmare granska befolkningsdynamiken i Skandinavien under stenåldern. En följd av att de två grupperna blandades var att det uppstod överraskande många genetiska varianter i skandinaviska jägare och samlare. Dessa grupper var genetiskt mer olikartade än de som bodde i centrala, västra och södra Europa vid samma tid. Det är en stark kontrast till dagens förhållanden, där det finns en större genetisk variation i söder än i norr.

De två grupperna som kom till Skandinavien var ursprungligen genetiskt ganska olika och hade olika utseende. Människorna från syd hade blå ögon och relativt mörk hud, medan de från nordost hade olika ögonfärger och ljus hud.

Människor kommer ursprungligen från varmare klimatförhållanden närmare ekvatorn och för att hantera svårare klimat brukar vi ändra beteende och tekniker. Det handlar om att göra eld, tillverka kläder och ta fram anpassad jaktutrustning. I det långa loppet kan det dock också komma att handla om genetiska förändringar.

Vi upptäckte till exempel att de genetiska varianter som har med ljus hud och ögonpigmentering att göra var genomsnittligt vanligare bland skandinaviska jägare och samlare än bland deras anförvanter i andra delar av Europa. Forskarna tror att ljus hudpigmentering gör människor mer mottagliga för solljus och det D-vitamin som utvinns ur det.

Det ger en antydan om att en lokal anpassning till den lägre andel solljus och de lägre temperaturer som är typiskt för nordliga latituder ägde rum i Skandinavien efter att dessa grupper anlänt. Det stämmer faktiskt också med det globala mönstret att pigmenteringen minskar i förhållande till avståndet till ekvatorn.

Dagens nordeuropeiska befolkning har ganska liten genetisk koppling till de tidiga nordbor som studerats av oss. Det beror på att flera senare invandringar har förändrat den skandinaviska arvsmassan över tid. Vi vet att invandringar under den senare stenåldern, bronsåldern och senare har fört med sig nytt genetiskt material och nya tekniker, kulturer och språk.

Bilden är lika komplex i andra delar av världen. Förhoppningsvis kan genetiken inom en snar framtid hjälpa oss att få fram en ingående och exakt beskrivning av hur människan har spridit sig över jordklotet sedan vi först uppstod.

Texten är skriven av Jan Apel, forskare i arkeologi