– Jag ville ta reda på vad som motiverar människor som springer femton, sexton mil och i det närmaste plågar sig själva på sin fritid, säger Carys Egan-Wyer, som genom intervjuer och analyser av löpares dagböcker har identifierat tre motiverande faktorer som löparna själva använder när de talar om sin löpning: Frihet, prestation och tävling.

Undersöker uthållighetslöpares drivkrafter

Löparna och löploppen är överallt – under stora delar av året fylls såväl städer som landsbygd runt om i världen av allt från glada motionärer, till elitidrottare. I Sverige väntar till helgen exempelvis terrängloppet Kullamannen, där deltagarna springer från 12,8 kilometer upp till 161 kilometer. En specifik del av löparvärlden består av ”endurance runners” – uthållighetslöpare – vilket i Carys Egan-Wyers avhandling består av triathleter, ultralöpare (personer som springer längre än ett maraton) och hinderbanelöpare.

Carys Egan-Wyer är nybliven doktor i företagsekonomi och har studerat dessa löpares drivkrafter. Hon har utgått ifrån intervjuer med 16 uthållighetslöpare och 21 dagböcker (totalt nästan tusen sidor) där de har beskrivit sin relation till – och sina upplevelser av – löpning.

Resultatet ger ett nytt perspektiv på den, enligt Carys Egan-Wyer, lite väl romantiserade bilden som finns av löpare.

– Tidigare har mycket fokus legat på löpning som frihet och flykt från vardagens måsten. Men jag har studerat löpare som ibland hänger sig åt riktigt plågsam löpning. Vad driver en till att göra det helt frivilligt?

Löpning som frihet – och tvång

Carys Egan-Wyer upptäckte att det i uthållighetslöparnas vokabulär återkommande fanns berättelser om just frihet, men också om prestation och om tävling eller konkurrens.

– Det jag såg är att konsumenter inte är helt fria i sina val. Det finns ideal som tvingar, eller övertygar oss, om att vi ska välja en sak framför en annan. Jag menar att man kan se ultralöparna som en form av ”sellable selves” där de genom hur de konsumerar löpning som en extraordinär upplevelse, också bidrar till att skapa en bild av sig själva, som inte är fri från förväntningar, säger Carys Egan-Wyer.

Ultralöparna ser löpning som frihet, där de tillsammans med andra kan njuta av löpningen. Men samtidigt är de fokuserade på att mäta och kvantifiera.

Ett exempel på detta från avhandlingen är löparen som beskrev hur hon inte skulle kunna ge sig ut och springa om hon inte hade sin smarta klocka på sig.

– Ultralöparna själva ser löpning som en form av frihet, där de tillsammans med andra kan njuta av löpningen. Men samtidigt är de väldigt fokuserade på att mäta och kvantifiera. Många av löparna ser inte sin löpning som en tävling, utan som en gemenskap, men samtidigt menar jag att löparna kan liknas vid personliga varumärken som tävlar mot andra vad gäller social image. Sportmannaskap där man hjälper andra på lopp och tävlingar ses till exempel som ”heroiskt”, säger Carys Egan-Wyer.

Carys Egan-Wyer menar att det är viktigt att lyfta fram inte bara de positiva sidorna av löpning, men också de delar som tenderar att hamna i skuggan.

– Ofta ser vi bara hur glada de är i slutet av ett lopp. Det vi inte ser är all träning de lägger ner, i alla väder, och hur deras familj måste planera sin semester utifrån var och när det är lopp. Jag menar att det är dags att tänka om, att inte bara se löpning som flykt och frihet från våra vanliga liv, utan som ett sorts tvång; något disciplinerande som vi ålägger oss själva, men som kommer utifrån konsumtionssamhällets förväntningar.

Fritiden fylls av prestationskrav

Carys Egan-Wyer försvarade sin avhandling fredagen den 25 oktober på Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Hon fick då frågan från åhörarna om resultaten av hennes forskning kan användas för att beskriva andra grupper i samhället.

– Ultralöparna upplever en sorts press på att prestera och visa vad de går för, som kan vara relevant för många människor i dag. Samtidigt är det här en nischad berättelse, om en väldigt nischad grupp människor. Det är inte upp till mig att generalisera, det får kommande studier göra, säger Carys Egan-Wyer.

Men samtidigt menar Carys Egan-Wyer att hennes nischade forskning om uthållighetslöpare, visar på en utbredd tendens i samhället, nämligen att fritiden också blir ett sorts arbete, ytterligare en arena där man förväntas prestera.

– Det har blivit vanligt att folk lider av stress, ångest och utbrändhet. Ett botemedel som brukar lyftas fram är just träning och motion, men när våra vanliga metoder för att slappna av – som att springa, umgås med vänner och så vidare – i sig själva blir ett sätt att tävla i social status – genom att åstadkomma imponerande löpprestationer eller genom att laga vackra måltider med hjälp av den senaste utrustningen och sedan instagramma om det – så blir de aktiviteterna istället utmattande och lika ångestframkallade som att arbeta. Kropp och själ får aldrig någon nertid eller chans till återhämtning. Det tycker jag att vi behöver ta upp och diskutera mer, menar Carys Egan-Wyer.

Avhandlingen: The Sellable Self: Exploring Endurance Running as an Extraordinary Consumption Experience.